Dominant femma. Den svenska femman med Emma Clarin, Andrea Claesson, Felicia Forsmark, Josefine Wålinder och Tova Eriksson fick jubla flera gånger om i helgen. Foto: Carina Kvist.
Finnkampen i Skellefteå är över för denna gång och det blev med en svensk seger, 7–5.
Detta var en Finnkamp som hade det mesta med både vackra mål och tufft spel.
Det var framförallt under söndagen som tempot drogs upp och det stundom helt magiskt att se hur lirarna på Balderhallens gummimatta presterade, men framförallt levererade.
I Finland fanns det ett par riktigt vassa lirare som jag är helt övertygad om kommer att bli några av världens absolut bästa spelare om några år, och det känns verkligen roligt att man fick möjligheten att bevittna dem på nära håll.
Finske backen Matilda Lindström för att nämna en i tjejlaget. Hos de finska killarna fanns det än fler spelare som fick en att stundom tappa hakan.
Justus Kainulainen, född -99, är bland de största talangerna jag har sett under mina år som jag har följt innebandy på nära håll. Hans egenskaper skulle lämna ett märkbart avtryck i vilken SSL-klubb som helst. Det vågar jag lova. Hans snabbhet, vändningar, styrka att täcka boll och inte minst rappa avslut var något utöver det vanliga.
En annan i det finska killaget som imponerade var backen Antti Soumela. Snabb, stark, beslutsam och spelskicklig. G r y m t bra. Och då har jag inte ens nämnt Eero Jalo som var en minst sagt intressant spelare med sina grymma powerforward-egenskaper.
I de svenska lagen fanns det även där en handfull duktiga spelare. Annat vore ju i och för sig konstigt när man spelar i U19-landslaget.
På damsidan var det framförallt en tjej som stack ut lite extra. Tova Eriksson. Wow säger jag bara. Fullständigt magiskt bra. Hon hade allt. Verkligen allt. Får inte hon ett SSL-kontrakt inom en snar framtid ska jag sluta titta på innebandy.
Hon gjorde nästan vad hon ville med finskorna det var helt fantastiskt att få bevittna hennes egenskaper.
Jag låter lyrisk.
Jag är lyrisk.
Det fanns fler spelare som är värda att hyllas. Andrea Claesson, RIG-backen, utgjorde ett stort lugn och var säkerheten själv i försvarsspelet. Kvick, resolut och trygg.
Felicia Forsmark och Josefine Wålinder, kedjekamraterna till Tova Eriksson, förtjänar även de beröm. Grymt skickliga spelare som verkligen har en ljus framtid till mötes.
På killsidan blandades det ömsom vatten ömsom vin.
Lördagens bleka insats följdes upp med en betydligt mer färgstark historia under söndagen där de höll på att vinna över Finland. Ett litet tapp i den sista perioden gjorde dock att Sverige fick dela poängen med rivalen i öst.
Thorengruppens Linus Holmgren var Sveriges bästa spelare sett över hela helgen. Han spelade med ett stort självförtroende, gjorde sällan ett misstag och gav sina medspelare större ytor att jobba. Han är en fantastiskt bra tvåvägsspelare som bara växer och växer.
När jag mötte honom för några år sedan vill jag dock minnas att han inte var lika vass som nu. Men samtidigt har man väl alltid haft lite svårt för att hylla Umekillar. Det kan jag erkänna.
Oskar Malmgren är en annan lirare som växte in i kosytmen. Han var Sveriges bästa spelare under dagens match och var ”rock solid” från sin backplats.
Sett över hela helgen var detta en trevlig tillställning och ett bra arrangemang från Skellefteföreningarnas sida. Enda negativa var väl att man hade hoppats att det skulle komma lite fler folk till matcherna när det väl vankades landskamper i Skellefteå.
Men så är det.
Vad tycker ni om helgen?