Arbetet som journalist innebär högt och lågt, stort och smått, allvarligt och lättsamt.
Följande inträffade natten mellan den 12 och 13 september: efter en välfylld arbetslördag väntar middag på Sunnanå i glada vänners sällskap.
Blåljus på baksidan
Runt midnatt är vi hemma, lugnet infinner sig i en halvtimme – för att sedan bytas ut mot blåljus och polispatrull på baksidan av huset.
Nyfiket börjar jag spana ut och inser att polisen stoppat en bil.
Det hörs en del prat, lite smällar i bildörrar och händelsen drar ut på tiden. Det verkar inte vara vilket enkelt fordonsstopp som helst.
Jag måste helt enkelt gå ut och lyssna.
Det säger ”Klick"...
Försiktigt öppnar jag dörren till vår inglasade altan. ”Klick”, säger det ganska högt.
Tänk om polisen hörde mig?
Glider in i några halvslitna Foppa-tofflor, smyger sakta mot vår utbyggda del på baksidan för att ta mig närmare. Är det en stor knarkrazzia? Är det en efterlyst våldsverkare som gripits?
Det visar sig vara misstänkta tjuvfiskare. Men det vet jag inte när jag står klädd i tofflor, t-shirt och kortkalsonger sisådär 20 meter från polispatrullen, i skydd av mörkret.
Svänger med ficklampan
Men när en polis börjar svänga med sin ficklampa och leta efter något i skogen på andra sidan vägen inser jag krisläget: tänk om han viker ficklampan mot mitt håll och ser mig?
Jo, ni minns hur jag är klädd. Ser jag ut som en medbrottsling? Eller ser jag mest bara ut?
Paniken sprider sig. Jag backar sakta tätt intill väggen, vidare in i inglasningen, ”Klick” låter det högt en gång till när jag stänger altandörren.
Artikeln först på nätet...
Jag klarar mig den här gången, skriver några rader om tjuvfiskarna nästa dag, naturligtvis publiceras detta först på nätet.
Snacka om att jag fiskade efter nyheter den natten.