Minns tillbaka. För tio år sedan befann sig Lillemor, Bengt, Jonathan och de tre andra barnen Johan, Jenny och Julia vid en strand i Thailand när tsunamin kom.
Det är annandagen 2004. Familjen sitter på hotellet och äter en sen frukost när en svensk man springer fram till dem.
– Han tycker att det är konstigt att vattnet har försvunnit på stranden och att fiskarna ligger synliga. Så jag och tre av barnen går ned dit för att fota, säger Bengt Ivansson.
Dottern Julia Ivansson berättar att de ställer sig på en stenmur som finns vid stranden.
– När vattnet kommer så uppfattar vi inte vad det är som händer förrän folk börjar skrika och springa därifrån. Om vi istället hade suttit på muren när vattnet kom så hade vi inte haft en chans, då hade vi ramlat ned och slagit huvudet och kanske drunknat. Det är läskigt att tänka att det rörde sig om så små marginaler.
Kaos
De springer tillbaka till hotellet. Efter vågen ligger det bråte överallt. De möter en kvinna vars ansikte är täckt av blod.
– Ingen vet något, alla springer åt olika håll. Sedan evakueras vi till ett hotell längre upp på ön. Några timmar senare tar de oss ännu längre upp, för då bekräftas det att det har varit en jordbävning i Indonesien och att det finns risk för efterskalv, säger Lillemor Ivansson.
Totalt dör elva personer på den strand familjen flyr från. Hotellpersonalen hjälper familjen och de övriga gästerna med allt de kan tänkas behöva.
– Han som är chef vet inte om hans familj har överlevt och ändå väljer han att stanna och hjälpa oss, säger Bengt.
På morgonen ringer familjen hem till sina nära och kära och berättar att allt har gått bra.
– Det är några turister som reser hem under dagen, men vi har några dagar kvar innan vårt plan ska gå. Så här i efterhand tycker jag att det var bra att vi fick tid att bearbeta det som hade hänt tillsammans med människor som varit med om samma sak, säger Lillemor.
Förstår på riktigt
Nyårsnatten reser familjen hem igen. De får plats ombord ett ambulansflygplan som till hälften är fyllt med bårar med skadade och till hälften med vanliga passagerare.
– Det är något speciellt med att komma in i det där planet. Vi har ju varit ganska förskonade och hållit till på hotellet, men nu förstår vi vidden av det som har hänt. Det jag minns tydligast är när vi ska åka iväg. En kvinna som har förlorat delar av sin familj ger ifrån sig ett riktigt primalskrik. Det kommer djupt inifrån henne, säger Lillemor och blir tårögd.
Dottern Jenny Ivansson säger:
– Det var en stark och sorglig syn. Jag minns alla positiva och kämpande thailändare, de var otroliga.
När familjen på nära håll får se de drabbade så kommer väldigt blandade känslor.
– Då skäms vi nästan att vi sitter där med hela familjen, att vi har det för bra, säger Julia.
Lillemor tillägger:
– Efter händelsen tänkte jag att jag alltid skulle vara tacksam och inte klaga på något, men så kommer man in i det dagliga och glömmer bort det. Men jag är fortfarande otroligt tacksam att vi överlevde.
Bara 7 år
Jonathan Ivansson var bara 7 år 2004, men säger att han minns förvånansvärt mycket.
– Vi delar plan med killen som förlorade både sin mamma och pappa. Han är 14 år och alldeles tom i blicken. Han sitter bara och stirrar framför sig.
Lyckligtvis var han så ung att många av minnena han har kvar är glada.
– Jag minns att elefanterna började gå upp mot berget innan vågen kom. Ingen fattade varför de gjorde det, men det var coolt att de förstod vad som var på gång.
Bilder. Jonathan och pappa Bengt tittar på bilder som familjen tog under tiden i Thailand.
Tacksam. ”Jag är fortfarande otroligt tacksam att vi överlevde”, säger Lillemor Ivansson.