Tage Markusson jobbade med Henning Mankell på Västerbottensteatern under 80-talet på uppsättningen ”Historien om en häst”.
– Den var fruktansvärt bra. Jag minns att vi fick fara ned till Stockholm och spela den, och samtidigt så hade Dramaten satt upp samma pjäs. Men då skrev en Stockholmstidning, jag tror att det var Dagens Nyheter, att de tyckte att allmänheten hellre skulle gå och se vår version. Så det var ju kul.
Han säger att Henning Mankell var en bra person.
– Jag tyckte om honom. Han var rolig, men han förstod nog inte själv hur rolig han var.
Bertil Rhodin, numera pensionär, jobbade också med Henning på ”Historien om en häst”.
– Jag jobbade med ljussättning och jag minns att vi hade det lite knepigt med tekniken. Henning var en bra kille att jobba med, väldigt kreativ. Samtidigt så var han ganska krävande, men det ska man ju vara, säger Bertil Rhodin.
”Hemlighetsmakeri”
Åke Lundgren, författare och före detta journalist på Norran, har också minnen av författaren.
”Ännu en författare som gav mig och många andra viktiga redskap i skrivandet. 1992 ledde han en skrivarkurs, som jag vill minnas kallades Dialog-kursen, på Medlefors folkhögskola. Under dialogkursen anordnades också en litterär soaré på Brunnsteatern där deltagare och lärare framträdde. Tack Henning för det du gav oss! Vila i frid!”, skriver han på sin Facebooksida.
Mikael Lindgren, fortfarande verksam på Västerbottensteatern, arbetade med Henning i början på 90-talet.
– Författare är alltid författare. Det finns en aura av hemlighetsmakeri runt om dem. Men han var trevlig och lätt att jobba med, säger han.
Han arbetade med författaren under uppsättningen av ”Kakelugnen på myren”.
– Henning skrev och Eyvind Andersen regisserade. Jag minns att vi satt och diskuterade och skickade tillbaka sådant som vi ville att han skulle ändra, säger Mikael Lindgren.
Henning var en bra kille att jobba med, väldigt kreativ.