Fjolåret var en enda lång plåga för Sunnanå. Allt var en stor turbulens och lagets fall gick aldrig att stoppa.
Uttåget från elitfotbollen var summan av många år av felaktiga beslut som tills slut fick allt att eskalera.
Tränaren Jenny Svanberg hade en allt annat än tacksam uppgift att tackla, när hon drog igång årets säsong. Morön har varit i nästan diametralt motsatt position med en kurva som pekat stadigt åt rätt håll. Lägg därtill den starka lokala förankringen i laget.
Men Sunnanå krökte Moröns kurva kraftigt. Laget var bättre på nästan allt på Skogsvallen i ett upprört väder.
Unga Wilma Andersson bildade ett felfritt backpar med Alexandra Nilsson. Nilssons rutin och erfarenhet har smittat av sig och i hennes närvaro har spelarna runtomkring haft en galen utveckling. Jessika Sikström släppte inte en spelare förbi sig på vänsterkanten.
Maya Pitts visade upp både en hög arbetsmoral och en fart av det högre snittet. Peppe Nkwocha, den evigt unge mittfältslegendaren, var en general på mittfältet.
Sunnanå såg långa stunder ut som den storasyster de vill vara. Trots att det egentligen borde ha varit tvärtom om.
Utvecklingen laget har haft den här säsongen är imponerande. Jenny Svanberg har byggt en stark organisation, där alla spelare såg ut att vara villiga att ta blåmärken och skrapsår för att vinna dueller.
Det är förstås befogat att fundera över kortsiktigheten i att Nkwocha och Nilsson har så stora roller tillsammans med amerikanskorna Pitts och Okeowo. Men faktum är att de fyra har stor del i att princip alla andra spelare i laget har dragits med åt rätt håll – och blivit bättre.
Morön såg statiska ut. Susanne Nilsson i målet gjorde en handfull riktigt fina räddningar. Utan henne hade Sunnanå vunnit med betydligt större siffror.
Morön såg inför säsongen ut som om de skulle ta över. Nu är det inte så säkert längre. Sunnanås förvandling sänder ut att de inte tänker vara nummer två.
Den här måndagen var de etta på det mesta.