Det är nära nu. De där sista timmarna på 2017, när vi i ett slags kollektivt bearbetande blickar tillbaka på det gångna året för att kunna göra bokslut, säga farväl och kliva in i 2018. Kulturvärlden har, precis som resten av samhället, genomsyrats av omvälvande vittnesmål, nya album från världsartister och storheter som gått ur tiden. Men det är inte där vi ska befinna oss nu – istället krymper vi kikarsiktet och ställer oss mitt på Möjligheternas torg, längs Storgatan i Jörn och på Norsjös småvägar. För hur har egentligen vår lokala, kulturella verklighet sett ut?
Vi börjar just där, i inlandskommunerna och Jörnsbygden. Platser utanför centralorten har nämligen spelat en allt större roll i det kulturella samtalet. Redan i januari var det premiär för dokumentärfilmen "Hjärta Norsjö", som skildrar två Norsjöungdomars verklighet bakom epatraktorns ratt.
Syftet var, enligtregissörerna Sophia och Lisa Josephson, att skapa något för och om tjejer i glesbygd. Bara drygt en månad senare började det sjuda i Jörns kulturliv. Projektet "Lyssna på oss" startades, efter pengar från Kulturrådet, och sedan dess har Jörn genomsyrats av allt från kulturdagar till grafittiworkshops och berättarkvällar i Sara Lidmans anda. Alla arrangemang bottnar i en frågeställning – vad händer med en plats, och dess invånare, när den kulturella närvaron ökar?
Västerbottensteaterns storavårsatsning "Darling Dorotea" fortsatte i samma tankebanor, med en scenisk revolution. Och under sommaren gjorde utställningen "Mitt i bland" upp med den urbana normen när den besökte Rivhuset, med Skelleftepoeten Lo Lindström längst fram i debatten. Får vi skörda frukten av aktivismen under 2018? Kommer kultur skapad i glesbygd och norra Sverige ges mer plats? Kanske la det gångna året grunden för en sådant uppfriskande perspektivskifte.
Det går att sammanfatta 2017med betydligt lättsammare meningar också. Vad sägs om en deltävling i Melodifestivalen? En vecka full av konfetti, en före detta Eurovison-vinnare och en hyllad Ersmarksson. Eller succén En Flotte, kantad med den redan legendariska Miss Li-spelningen där hon handlöst föll i en kall Skellefteälv. Sommarmusikalen "Sound of musicals", en magisk spelning av Frida Hyvönen och ett farväl av allas vår Torgny Lindgren. Tolv månader av sorg och ilska, glädje och glitter, högt och lågt – precis som livet självt.
Trots alla vackra spelningar, viktiga texter och kulturella eldsjälar finns det något som gjort allra mest avtryck, iallafall ur en kulturredaktörs något begränsade synvinkel. Och det är den brinnande kulturdebatten. Allra mest tydligt blev det i början av september, då Västerbottensteatern gav ett besked som skapade stor turbulens – den stora höstföreställningen "Röst" lades ner, två dagar innan premiär. Vad som följde var ett pärlband av reflektioner, kritik mot beslutet och i förlängningen en debatt kring en teaterchefs roll och den konstnärliga friheten. Hur mycket ska en konstnärlig ledare lägga sig i produktionerna? Och hur kan en storsatsning läggas ner bara några dygn innan planerad premiär? En förvirrad regissör och publik lämnades frågandes, tills Fransesca Quartey i en lång debattartikel i Norran redogjorde för händelseförloppet, ur sitt perspektiv.
Vi har också bevittnat de första,trevande grävmaskinerna på förre detta busstationen som ska förvandla asfalten till Skellefteås kulturhus. Vi har också upplevt motståndet, en gnista som tändes 2016 men som förvandlades till en brasa i mars i år. Då startades ett folkinitiativ mot kulturhuset, med argument som att "bygget var ekonomiskt ansvarslöst". En lavin av upprörda röster dränkte Norrans insändarsidor och snabbt anades något mer i många av meningarna – ett kulturförakt. Ett kulturhus, vad är det bra för? Varför ska kommunen lägga pengar på sådant, utanpåverk och ren underhållning? Tänk på vården, barnen, de gamla.
I november blossade sammadebatt upp igen, men den här gången var det andra sidan som fått nog: kulturutövarna och kulturnyttjarna. Allt började med att kommunen beslutade att Kulturskolans instrumentundervisning ska flyttas från skoltid till fritid, elever ska inte längre kunna lämna en lektion i 20 minuter för att fördjupa sig i musikens sinnesöppnande värld. Konsekvenserna kan bli svindlande och stora för Skellefteå som musikstad. Barn utanför centralorten som måste sluta spela, barn som aldrig får introduceras för musik på ett naturligt sätt, menar musiklärare och föräldrar. En Facebookgrupp startades, som i skrivande stund har nästan 2000 medlemmar. Namninsamlingar förbereds i detta nu, insändarsidorna översvämmas igen men den här gången med något helt annat. Skelleftebor har fattat pennorna, tagit ett djupt andetag och kollektivt vrålat: Låt oss aldrig igen tvivla på kulturens betydelse.
Snart går vi in i ett nytt år. Må vrålet fortsätta eka under 2018.
Ett kulturhus, vad är det bra för? Varför ska kommunen lägga pengar på sådant, utanpåverk och ren underhållning?