Mycket vatten har runnit under broarna sedan gruppen 1983 tog sina första stapplande steg på revyscenen.
Dels har innehållet förändrats. De tidiga under bältet-skämten har försvunnit, liksom de grova råsoparna mot lokala makthavare. Dels har den tekniska utvecklingen underlättat enormt, med trådlös teknik och förinspelade filmsnuttar mellan numren.
Scenbyggena, kläderna och rekvisitan har också utvecklats. Sammantaget har det gjort revyerna till väloljade föreställningar med sången och musiken i högsätet.
Men nu är det slut. Årets revy är den sista och det har märkts under de tolv föreställningar som hittills har avverkats.
– Det har aldrig gått bättre, säger Håkan Brännström, som varit med varje år sedan starten.
Michael ”Ilo” Lindberg håller med:
– Det är enda gången publiken alltid har ställt sig upp i slutet. Det har nog att göra med att det är sista gången.
Hur den allra sista föreställningen kommer att kännas återstår att se. Men visst kan det bli lite speciellt.
– När vinjetten rullar kommer man nog att känna ”oj”! Nu vet man att vi rycker kablarna, säger Anna-Märta Brännström.
Höjdpunkterna har varit många genom åren. Arianne Buhr Airaksinens gestaltning av Mona Sahlin och Michael ”Ilo” Lindbergs tolkning av Anthem är några exempel.
– Bästa sketchen var ”Stoorn” med ett Povel Ramel-potpurri. Den skrevs alldeles innan premiären, säger Håkan Brännström.
Även om mycket har förändrats har en sak varit sig lik – publiken. Den har alltid kommit i stora skaror och det är gruppen väldigt tacksam för.
– Publiken har betytt allt. Utan den hade vi aldrig hållit på så länge, säger Arianne Buhr Airaksinen.
Det är enda gången publiken alltid har ställt sig upp i slutet. Det har nog att göra med att det är sista gången.