Överfallet inträffade på natten den 2 september i år när Olivia var på väg hem till sin lägenhet i Umeå. När hon närmade sig sin bostad så fick hon plötsligt en rejäl knuff i sidan. Hon ramlade, slog huvudet i asfalten och såg sedan en mörk skepnad sitta över henne.
”Paniken kommer sakta men säkert och jag skriker allt vad jag har, tills rösten inte bär längre samtidigt som jag gråter och ber att allt bara ska vara över”, skriver hon på sin blogg om händelsen.
Olivia kämpade allt vad hon orkade, men satt fast i mannens grepp.
”Det mesta av hela denna händelse är svart för mig, jag har bara svaga minnen”, skriver hon.
Till slut fick hon loss sina armar. Hon slog och vevade och lyckades välta mannen åt sidan och ta sig upp på benen. Hon sprang iväg och när hon tittade sig över axeln så såg hon att mannen sprang åt motsatt håll.
”Men jag vågar inte stanna. Så jag springer tills andan och gråten tar över och benen inte bär mig längre”, skriver hon.
Olivia gömde sig på en skolgård i närheten och larmade polisen. Efter att ha berättat för poliserna om överfallet, så kördes hon till akutmottagningen där hon fick lämna sina kläder för dna-analys och fick sina skador omhändertagna – ett stort märke i pannan, ett blåöga och skrapsår på ena kinden och på knogarna.
Hon skriver på sin blogg att inte bara händelsen var jobbig, utan även allt som kom efteråt. Förhör – att tvingas berätta allting om och om igen – att peka ut platsen där det hände och se allt spelas upp i huvudet och att åka till rättsmedicin och ta av sig kläderna inför en främling, som dokumenterar skadorna på kroppen.
”Jag vet att det är för en god sak, men det var jävligt jobbigt”, skriver hon.
Olivia berättar att hon inte söker efter medlidande med inlägget, utan för att folk ska förstå.
– Jag vill att andra ska få veta hur det ser ut och att det inte alltid behöver sluta dåligt, säger hon till Norran och fortsätter:
– Man ska inte ge upp direkt. Jag blev förbannad och tänkte: Det här får inte hända. Jag är en envis person och tror att det hjälpte mig i den här situationen.
Hon hoppas att hennes berättelse ska hjälpa andra att dela med sig av sina upplevelser från liknande händelser.
– Jag uppmanar att anmäla så att det går att hitta ett mönster. Då kan man få ett samband till slut och hitta gärningsmannen, säger Olivia.
Hur har den här händelsen påverkat dig?
– Det har varit väldigt psykiskt påfrestande. Jag kunde inte vara i min lägenhet efteråt, utan flyttade hem till mamma och pappa. Jag sjukskrev mig från jobbet. Förut brukade jag gå överallt för jag bor så nära centrum. Nu tar jag bussen. Är jag tillsammans med andra så kan jag gå, men aldrig ensam.
Vad har du fått för reaktioner på inlägget?
– Jag lade ut det offentligt och hur många som helst som jag inte är vän med har kommenterat. Och det kommer mer och mer hela tiden.