Hundskräck och kattallergi, det passar sig verkligen inte i vårt jobb. Helst ska man inte vara rädd för hästar och kor heller. Nu är jag det förstås - ganska rädd faktiskt - men inte fotografen vilket är en himla tur. Medan jag parkerar mig på respektfullt avstånd på utsidan av staketet så kilar Jeanette omkring inne i hagen med kameran framför ansiktet.
Vi kallar det arbetsfördelning. Arbetsfördelning är bra, det har vi tyckt väldigt länge.
Det blir mycket djur för oss båda och sammantaget har 2017 bjudit på ett helt menageri av två- och fyrbeningar. Har det inte handlat om mysiga grisar med gammaldags stia i Vikdal så har det rört sig om döda hästar och deras hovar som fått ett andra liv på hovslagarutbildningen. Nyfikna getter som gillar semlor (ofyllda) har vi fått hälsa på i Tallträsk. En uppstoppad björn i Fisktjärnliden gjorde oss så tagna att vi totalt glömde att klappa den och känna på pälsens kvalitet. En fadäs som vi kommer att ångra resten av livet. Historien om en avliden papegoja fick de nostalgiska strängarna att dallra lite extra hos envar har vi förstått.
Och så är det det här med Australien; att vi slipper åka dit. Det går lika bra med Klutmark om man vill träffa på emuer. Det är ena nyfikna krabater, fulla av charm. Fast lite skrämmande är de ändå. Det är inte bara det att de är så stora. Springstilen inger också respekt. Tänk dig själv - en stor (STOR!) fågel som ångar fram i jag vet inte hur många kilometer i timmen i hagen och i den där hagen står du och undrar hur det ska gå om emun som är på väg rakt emot dig helt saknar bromsar. Det känns faktiskt lite pirrigt. Men de är ju så lekfulla, de jättelika liven. Och som yrkesverksam reporter måste man bita ihop och se avslappat världsvan ut. Även om det tar emot och man helst vill springa och gömma sig hos kaninerna inne i ladugården.