Enligt det första larmet, som kommer 14.53, har en lastbil kört på flera människor.
Min kollega Christoffer går helt i spinn och skriker ”terrordåd!”, medan jag och kollegan Elin försöker sansa honom. Det är säkert bara något missförstånd, kanske någon som blivit sjuk.
Men det tar inte lång tid innan det står klart att det inte rör sig om ett misstag. Istället är det någon som i hög fart och med berått mod kört cirka 500 meter på Sveriges mest besökta gågata, en gata som jag själv promenerade på vid exakt samma klockslag en vecka tidigare.
Det är nu ett av årets allra värsta och tyngsta arbetspass tar sin början.
I samma takt som mina kollegor går hem för helgen intensifieras rapporteringen om attentatet på alla fronter. Jag följer TT:s direktrapportering, SVT:s och TV4:s direktsändningar och tar del av vittnesskildringar i både radio och på tidningars hemsidor.
Jag försöker kontakta Skelleftebor som enligt tips ska ha varit på plats och greppa vad som faktiskt har hänt – och är värt att rapportera om – och vad som bara är rykten.
Hämtpizzan jag skulle äta till middag blir både kall och oäten, varken tid eller aptit finns.
Och även om man brukar kunna värja sig mot känslor på jobbet, så går det inte att hålla tillbaka tårarna när övervakningsfilmen på människor som flyr in i en butik, bara sekunden innan lastbilen svischar förbi, kablas ut. Den försvinner aldrig från näthinnan.
När jag slutar för kvällen är säkerhetsbolaget på plats och vakten öppnar och håller upp ytterdörren åt mig.
En väldigt liten gest egentligen, men just då så stor och vänlig att jag inte hinner in i bilen innan den stora gråten kommer. Ondskan visade sig i Sverige den dagen, men godheten gjorde också det.
På Drottninggatan där människor skyndade till för att hjälpa skadade, runt om i Stockholm där folk öppnade upp sina hem och i Skellefteå där en säkerhetsvakt sent på kvällen höll upp Norrans ytterdörr en sekund eller två.