Låt mig börja med att konstatera. Det finns ingen ”clownepidemi”.
Men ändå är det just clowner som mina barn har pratat allra mest om den senaste veckan. Jag har också förstått att clownerna är ett hett samtalsämne på skolan, om allt från hur otroligt farligt det är att vara ute på kvällen till hur clowner planerar en samordnad attackunder Halloween.
Så är det naturligtvis inte. Men låt oss titta på hur det faktiskt ser ut.
I Skellefteå har inte en enda polisanmälan gjorts om ofredanden eller annan brottslighet där gärningsmannen ska ha varit utklädd till clown. Dock har man fått några enstaka rapporter där människor påstår sig ha sett ”clowner”.
I Folkbladeti Östergötland berättar polisen att man under förra veckan fick ta emot 70 ”clownlarm”. Inte en enda clown kunde återfinnas eller något som helst spår efter några clowner hittades.
I Sundsvallska en clown ha krossat en entrédörr i en hyresfastighet. Det enda som finns är ett telefonsamtal till polisen där man påstår att en eller flera ”clowner” skulle ligga bakom detta. I övrigt finns inget som stödjer detta.
Och så här fortsätter det. Rapport efter rapport som bygger på mer eller mindre underbyggda vittnesuppgifter om påstådda clowner.
Här har medierna en läxa att göra menar jag. Normalt sett är svenska medier oerhört försiktiga med att publicera den här typen av ytterst osäkra uppgifter. Men när det handlar om ett uppenbart fenomen, som detta med clownerna, tycks den källkritiska ribban ha sänkts betydligt.
Påstådda clownobservationer är heller inget nytt. I webbtidningen Slatelistas drygt tio olika fall av "clownerier", från 1981 fram till dagens "clownvåg" som startade i augusti i år i Greenville, South Carolina, USA. På Wikipedia kan den som är intresserad läsa en lång listaöver alla clownobservationer världen över.
Journalisten och viralgranskaren Jack Werner tar i sin bloggupp det faktum att huvuddelen av alla clownvittnen är barn: "Jag tycker väldigt mycket om barn [...] men de är sällan särskilt bra i egenskap av vittnen. Om barn går runt uppskrämda och tänker på clowner är de mer benägna att se dem. [...] Dessutom är det i sammanhanget relevant att nämna den folkloristiska termen " ostension", som beskriver handlingar som sker i kölvattnet av populära berättelser, sägner eller legender. [...] Beteendet är en följd av storyn, och inte tvärtom", skriver han.
Vi har alltså att göra med en vandringssägen, som med hjälp av internet blivit viral och blixtsnabbt spridits över världen. Att några då tar chansen att rida på den vågen och drar på sig en clownmask är inte så konstigt.
Men någon epidemi av clowner är det inte fråga om.