Evert låg kvar en stund i sängvärmen medan den där konstiga drömmen som kommit till honom under natten sakta dunstade bort. Allt hade varit så verkligt så om det inte hade varit en dröm skulle han ha kunnat svära på att alltihopa hade hänt på riktigt.
Några minuter senare vek han undan täcket och svängde ut smalbenen ur utdragssoffan i köket.
Det knakade i osmorda leder när han tassade iväg över köksgolvet och sjönk ner på en pinnstol som stod parkerad framför järnspisen. Efter lite slammer och mixtrande med dragluckor och gjutjärnsroster fick han eld i spisen och en sötaktig doft av björknäver spred sig i köket.
Det skulle bli ännu en julafton i ensamhet.
Så hade det varit ända sedan hans hustru fått den slutliga domen för åtta år sedan.
"Kräfta. Beklagar men vi kan tyvärr inte göra något mer."
Hon lämnade honom på senhösten samma år efter att ha fyllt den lilla pigkammaren innanför köket med dödens klibbiga sötma i tre jämmerfyllda månader.
Evert gick fram till köksfönstret och svepte med blicken över det vintervita landskapet medan han väntade på att kaffet skulle bli klart.
Det mesta var sig likt.
Fågelbordet belägrades av ett dussin domherrar och ladan som Everts pappa hade timrat samma år som Evert kom till världen stod tyst och tålmodig på sin plats halvvägs nedåt Svartbäcken till.
Dom hade fostrat tre barn tillsammans, han och Anna-Greta.
Två pojkar och en flicka.
Kerstin, lillstintan hade lämnat dem tidigt. Det hände en högsommardag mitt i slåttern för 30 år sedan, bara några dagar innan hon skulle fylla 5 år, när hon obemärkt hade sprungit iväg för att leka borta vid Bäckbron.
Ögonblicket senare svepte Svartbäcken sina armar runt Kerstin och slöt henne i sin mörka famn, beskådad av en stekande sol som oberört fortsatte sin vandring över himlavalvet.
Deras två pojkar hade hängt ihop genom åren, oskiljaktiga som bara enäggstvillingar kan vara.
Båda hade studerat ekonomi och tillhörde idag den innersta kretsen i ett internationellt oljebolag med placering i Kalifornien.
Det hade ofta kommit på tal att de skulle komma hem och hälsa på sin gamle far, men lika ofta hade ödet gäckat deras planer.
För 3 år sedan, när Evert skulle fylla 60, var det särskilt nära att besöket skulle ha blivit av.
Allt var klappat och klart för att pojkarna skulle ta med sig sina familjer och komma hem på ett veckolångt besök, men bara några timmar före avgång fick resan ställas in på grund av en explosion ute på en oljeplattform i Mexikanska golfen.
Evert följde oseende en flock sidensvansar som lyfte från rönnen borta vid bryggstugan.
"Nåväl, de ringde i alla fall ibland och skickade presenter då och då."
Han gick fram och bläddrade förstrött i almanackan på väggen, en av fjolårets julklappar som visade ett nytt fotografi på något av hans barnbarn för varje månad som passerade.
"Hon i juli, Sven-Eriks äldsta, som stod med en glass i handen på en badstrand någonstans på andra sidan jordklotet var ju så himla lik Anna-Greta. Och grabben med tandställning har samma ögon som…"
Everts tankar bröts när kaffepannan började vissla.
Han gick bort till järnspisen och slog upp kaffe i en kantstött kopp.
Sedan satte han sig vid köksbordet med armbågarna på bordskanten och släppte ner hakan på sina knäppta händer. Efter att ha suttit en stund med slutna ögon och lyssnat till järnspisens torra knäppande tonade drömmen som hade kommit till honom någon gång på morgonkvisten fram igen och rullades upp för hans inre syn.
Han hade vaknat med ett ryck. När han slog upp ögonen satt en ung man på sängkanten och betraktade honom i skenet från en fladdrande fotogenlampa. Evert satte sig yrvaket upp och frågade vad som var i görningen.
Den oinbjudne gästen svarade med en röst lika mjuk och oemotståndlig som en näve marshmallows.
"Var inte orolig, min vän. Jag är Jesus."
Evert sträckte på sig och tittade förvånat på den blida uppenbarelse som hade lägrat hans säng.
"Jesus?"
Evert kliade sig tankspritt i nacken.
"Och vad gör du här mitt i natten?"
Den skäggprydde unge mannen med det fridfulla ansiktet lade sin högra hand på Everts skuldra.
"Jag skulle vilja be dig om en sak."
Evert visste inte vad han skulle tro.
"Be mig om vad då?"
Mannen som påstod sig vara Jesus tittade på honom med samma sorts ögon som tillgivna hundar brukar ha.
"Jag skulle vilja att du sjöng för mig."
Han höll upp en hand för att undkomma Everts protester.
"Om du vore i mina kläder skulle nog även du tröttna på psalmsång och harpor som klingade hela dagarna."
Evert nickade förbryllat och lade in en snus för att få lite ordning på tankeverksamheten medan Jesus fortsatte.
"Om du sjunger för mig ska jag skänka dig något som inte går att köpa för pengar."
Evert tittade tvehågset på den unge mannen med sammetsögonen.
"Sjunga för Jesus?"
"Äsch, strunt samma, det är ändå försent att somna om."
Han kravlade sig ur sängen, kom på fötter och harklade sig.
"Jaha, då var det bara frågan om vilken låt som skulle kunna tänkas passa."
Jesus tittade forskande upp i det vitkalkade taket.
"Ta "Flottarkärlek" med Snoddas, det har alltid varit en av mina favoriter."
Evert drog sig till minnes den där gamla slagdängan som invaderat stugorna genom knastrande radioapparater i början på 1950-talet, drog in luft i lungorna och satte igång med rostiga stämband.
"Jag var ung en gång för länge sen, en flottare med färg…"
Jesus kom på fötter, bugade sig hovsamt och sträckte fram en hand emot Evert och sa: " Får jag lov?".
Evert tog emot handen och de svävade ut i en yster dans, allt medan Evert fortsatte att sjunga med en raspig barytonstämma som fick finporslinet i vitrinskåpet borta i salen att klirra som i forna tiders gästabud.
"… alla flickor var som vax uti min hand..."
Det var ett lustigt ekipage som svävade ut på det lutskurade furugolvet.
Jesus klädd i vit fotsid dräkt och flätade skinnsandaler, famnad av Evert som stampade runt i ullstrumporna, kommen direkt ur sängen i kanalstickade långkalsonger från det militära, randig flanellskjorta och en röd toppluva som det stod Uno-X på.
"I alla torp i alla stugor hade jag en liten vän…"
Nu sjöng båda två medan dansen gick i allt större svängar runt köksgolvet.
"… ifrån Norderås till delet ner vid Berg."
Plötsligt stannade Jesus till mitt i ett steg, höll upp en arm och pekade mot söderfönstret där ett varmt gult sken lyste upp nattmörkret.
Ett halvdussin eller kanske ett helt dussin änglar fladdrade omkring i ljusskenet utanför fönstret och föll in i refrängen.
Haderian hadera, haderian hadera…
I samma veva trängde mjuka bastoner och spröda toner ifrån fiol och mandolin in genom fönstret ut mot landsvägen. Evert tittade ut och upptäckte tre äldre män i mörka kläder och yviga skägg som hade hittat rytmen i låten och deltog i spelandet med liv och lust.
Dansen fortsatte i ett allt högre tempo.
"Jag har spelat på mitt handklaver för flottare vid ån, jag har spelat för små kullorna på Näs..."
Som genom ett trollslag stod det skäggiga kompbandet plötsligt framför vedbänken inne i köket och musiken började svänga alltmer.
Nu höll Evert och Jesus inte längre om varandra.
Evert for fram i soloräder över köksgolvet och gjorde high five varje gång han passerade Jesus som låg i yttervarv och virvlade omkring i oregelbundna piruetter, båda sjungande för full hals med tillbakalutade huvuden samtidigt som mössen i potatiskällaren under dem samlades till ett hastigt i hopkallat krismöte.
"… jag har dansat över forsarna med älvor och med rån, medan daggen gått till ro på ängens gräs."
Evert gjorde en lov förbi den kompande trion borta vid vedbänken och fick en plötslig ingivelse.
"Kan det vara de tre vise männen? "
Han vände sig om för att fråga Jesus som hade svävat runt i krokarna bortåt skafferiet sist han såg honom.
I samma ögonblick hade han vaknat.
Ingen musik.
Ingen Jesus.
Inga änglar utanför fönstret.
Evert sneglade bort mot vedbänken.
Inte ett spår efter det orakade kompet som hade fått hela stugan att gunga.
I samma veva kom plogbilen dånande förbi utanför norrgaveln som vette mot landsvägen.
Han tittade ut genom köksfönstret och följde det midjestyrda ekipaget med blicken där det drog fram i ett moln av snö som färgades rött och gult i skenet av blinkande lampor.
Minuten senare slog uret på väggen åtta slag. Det var dags för frukost.
Evert åt sin morgongröt och lade sig sedan på kökssoffan för att vila en stund efter allt som hade hänt på morgonkvisten. Så småningom skulle han nog gå ut och ta en vända med snöskyffeln, men det kunde gott vänta tills det hade hunnit ljusna lite.
Lite senare vaknade han av ett brummande ljud ute på gården och tittade på klockan.
"Halv elva! Jag måste ha sovit i flera timmar."
Han skyndade ut på farstubron för att se efter vad som stod på därute. Två röda minibussar från en hyrbilsfirma stod uppställda bredvid varandra. Hans båda pojkar Sven-Erik och Lars-Gunnar hade redan klivit ur och kom gående mot honom med framsträckta armar, solbrända och leende och med två damer i kölvattnet.
Samtidigt flög sidodörrarna upp och barnbarnen vällde ut och började tjoande och skrattande rusa runt och rulla sig i snön på den oskottade gårdsplanen.
Det blev ett omtumlande möte med skratt och glädjetårar i en salig blandning.
Mitt i allt kramande spred sig ett stämningsfullt ljus över gårdsplanen.
Evert tittade upp mot himlavalvet och såg en stjärna som sakta ökade i ljusstyrka samtidigt som en fras från drömmen kom tillbaka till honom.
"Om du sjunger för mig ska jag skänka dig något som inte går att köpa för pengar."
Plötsligt förstod han.
En berusande lyckokänsla bubblade upp inom honom och fyllde hans bröst med barnslig glädje.
Han vände sig om och knallade utan några krusiduller fram till den närmaste damen, bugade sig artigt och klämde till så gott han kunde på utländska.
"Dancing?"
Hon rättade till en påkostad pälskrage och tittade skeptiskt på honom.
"Dance? But there is no music?"
Evert tittade på henne, pekade på sig själv och log.
"Me sing!"
Han slog armarna om kvinnan och svepte iväg över gårdsplanen i riktning mot stallporten.
"Jag skall drömma, jag skall älska, jag skall sjunga om jag vill…"
Dansen böljade vidare bortåt vagnslidret i decimeterdjup snö.
"… medan månen över moarna går vall."
När han hade rundat brunnen borta vid ladugårdsporten stannade han till, tittade upp mot den glittrande stjärnhimlen och utbrast.
"Det här gjorde du bra, Jesus."
Sedan spottade han ut prillan, greppade sin nyvunna sonhustru om livet och styrde henne tillbaka i riktning mot farstukvisten i en yrande dans, hjulbent och sjungandes för full hals med ett saligt leende på sina läppar och pudersnön virvlande runt vaderna.
"Haderian hadera…"
Åke Lindquist