Lena Nyman surar. Hon fick inte åka i Tage Danielssons bil. Hon fick åka med ”Monkan” (Monica Zetterlund) istället. Dessutom har han och Hasse inte vett att ta vara på henne och låta henne utvecklas. Många år tidigare hyllades hon som ett geni på Dramaten och hon arbetade med Ingmar Bergman och Alf Sjöberg. När hon sedan lämnade detta för att jobba med Hasse och Tage var det många som höjde på ögonbrynen, men hon dominerade där också med sin komiska begåvning. Men sedan tog det liksom stopp.
När Lena Nyman dog lämnade hon efter sig 17 papperskassar med dagböcker, anteckningar, brev och fotografier. Hon försökte in i det sista skriva sin egen självbiografi men lyckades aldrig. Annika Persson tog istället på sig uppgiften och kanske var det bra – eftersom Lena Nyman inte längre finns i livet har hon ingen chans att censurera sig själv. Det nämns flera gånger hur alla omkring henne blev smått förälskade, trots alkoholen, självsvälten och hennes destruktiva beteende. ”Hon var ju så gullig” som en intervjuad person säger i boken. Men genom helheten i ”Jag vill ju vara fri” blir hon mer komplicerad än gullig. Man vill både krama och skälla på henne. Det är en bok som är svår att lägga undan. ÅSA SAMUELSSON