Mats Söderlund släpper romanen ”Hotet” – skildrar ett dystopiskt Skelleftehamn

Året är oklart, men det är närbelägen framtid. Elvaåriga Jenny befinner sig på ett ensligt fjäll, ensam med sin pappa. Planen är att de ska vandra, njuta av omgivningarna. Plötsligt förvandlas idyllen till en mardröm – hennes pappa försvinner spårlöst och oförklarligt.

Fem år senare har hon precis börjat gymnasiet, lever med en mamma som ständigt är på resande fot och kastas konstant tillbaka till fjälltopparna och hennes pappas försvinnande. Snart börjar ett ödesdigert förflutet nystas upp. Det är där, i en världsbild som sakta faller samman, som Mats Söderlunds roman "Hotet" tar avstamp.

– Jenny är äldst av tre syskon, och bär på en skuld efter pappans försvinnande. Vad var det egentligen som hände? Som sextonåring börjar hon förstå att hennes familj är en del av något stort, en uråldrig hemlighet som föräldrarna skyddat henne från, säger han.

Mats Söderlund är poeten och författaren som under sin uppväxt bott längs alla vädersträck i och utanför Skellefteå. Sunnanå, Anderstorp, Åliden, Ursviken. I dagarna släpps hans roman, som främst är berättelsen om Jenny men som också skildrar Skelleftehamn och Skellefteå, platsen han själv lämnade i början av 80-talet.

– Det här området är som gjort för en historia som min. Med den brusande älven, de djupa gruvorna och smältverken. Det var självklart att den skulle utspela sig här. Och att Jenny bor just i Skelleftehamn kanske beror på att jag som liten fick lära mig att allt farligt kom från Skelleftehamn, säger han och ler.

När han är på besök i den gamla hemstaden blåser stormvindar längs älvkanten och himlen är dramatiskt blågrå, som om något hotfullt lurar bakom molnen. Det är nästan som att kliva in i sin egen berättelse, konstaterar han.

– Det är lite surrealistiskt. Men också inspirerande. När jag befinner mig alldeles vid älven på det här viset känner jag ett starkt släktskap. Dessa enorma vattenmassor som inte går att stoppa, det är vackert.

Vattenkraft, bergskammar och naturens mysterier genomsyrar "Hotet". Sceneriet är Skelleftehamn, men världen är en annan version av vår. Där finns något mer, något som inte går att förklara. Vissa byggnader har tillkommit, i tonårstillvaron finns en dos modern folktro och en fientlig existens som ständigt lurar. Mats Söderlund drar paralleller till en modern fantasyhistoria, liknande dystopierna i "Hunger games" och boken "Cirkeln".

– När jag var liten fick jag boken "Trollgrytan" av en granne, som var full av gamla sagor. Den har jag sedan burit med mig genom hela livet. Det är en genre som fascinerar mig och den här berättelsen har bott i mig länge. Jag har tänkt på de här trollen, vilka är de? Vad är kvar om man skalar av de yttre attributen? Sägnerna måste komma någonstans ifrån, tänker jag.

För fem år sedan var det något som föll på plats i historien som grott i honom.

– Det var mitt i natten, och jag fick en insikt. Nu har jag berättelsen. Jag satte mig och skrev och innan morgonen hade jag nästan en synopsis klar. Sedan dess har jag levt i den världen.

"Hotet" är första delen i bokserien "Ättlingarna", där del två kommer redan i höst. Ambitionen har hela tiden varit att skriva något som fångar, men där ryms också stora politiska frågor.

– Även om genren är fantasy, något som inte förknippas med verkligheten, så lutar jag mig mot vetenskapen och en alternativ framtid. Vi vet att tillgången till vatten kommer begränsas, och att det kommer leda till att vatten blir dyrare. Vi vet att klimathotet är överhängande. Först togs vår skog, sedan vår malm och vattenkraft. I Jennys verklighet kommer de för att ta vårt vatten.

Skrivandet har inte kommit naturligt. Som liten trasslade bokstäverna ihop sig, orden höll inte ihop. Men under gymnasietiden upptäckte han poesin och hittade hem.

– Jag tror att kämpandet gett mig en känslighet för språkets finare valörer och det är jag tacksam för.

1992 debuterade han som poet, och sedan dess har han skrivit kring 15 olika diktsamlingar och böcker. Den poetiska bakgrunden märks i allra högsta grad i "Hotet" – det beskrivande, välavvägda språket varvas med diktreferenser.

– Jag skulle beskriva mig själv som naturlyriker, naturen har präglat hela mitt författarskap.

Han tittar ut över älven, påpekar hur vackert det är att strömmarna förhindrar att vattnet fryser helt. Under sitt Skelleftebesök handlar mycket om just sådana ögonblick; iaktta skiftningarna i vattnet, göra studiebesök i gruvor flera hundra meter under jord.

– Jag är så djupt inne i den världen, på många sätt. Jag hoppas att "Ättlingarna" väcker medvetenhet kring klimatfrågor, men framförallt hoppas jag att jag har skrivit en spännande berättelse, säger han.

Dessa enorma vattenmassor som inte går att stoppa, det är vackert.