Det viktiga. Marie säger att det är viktigt att man som anhörig tar hand om sig själv också. ”Om man inte gör det, orkar man inte hjälpa någon annan heller”, säger hon.
Maries äldsta son Per var 17 år när hon första gången upptäckte att han använde droger.
– Då hade han börjat röka hasch, men jag vet inte hur länge det hade pågått. Ett missbruk är något som smyger sig på, säger hon.
Förutom insatserna som sattes in för Per, började Marie också tidigt söka hjälp för sin egen skull.
– Jag tror att det är viktigt att inte sitta inne och älta det som händer. Jag har berättat om min situation för vänner och kollegor också, och fått stöd där.
Det hela började med att Per under nian på högstadiet bytte kompisgäng. Senare på gymnasiet larmade skolan om att en kompis till honom hade rökt hasch. Marie försökte prata med honom, men fick inte ur honom något då. Eftersom han hade haft svårt i skolan under högstadiet på grund av en diagnos, trodde hon inte att det var allvarligare än så.
– Jag förstod hur det var först när Per förlorade körkortet eftersom han hade rester av THC i blodet. Efter det eskalerade det väldigt snabbt och han började ta tabletter. Han försökte sluta, men orkade inte göra det själv.
Men Per fick komma på behandlingshem och det började ljusna. Han började studera och läsa upp gymnasiebetygen och tillvaron för honom och familjen förblev lugn under en period.
– Men sedan hamnade familjen i kris på grund av en tragedi. Då blev det svårt för mig att både sörja och stötta honom. Han mådde jättedåligt och då gick han in i missbruket igen. Från början visste jag inte om det var sorgen eller något annat som var på gång, men till slut förstod jag. Han bodde själv, så jag gick och konfronterade honom.
Men det var svårare nu, eftersom Per var vuxen.
– Jag slutar ju aldrig att vara förälder. Men det är inte lätt att vara förälder till en vuxen missbrukare, för var går gränsen för hur mycket man kan lägga sig i? Det blir lätt konflikter. Men om jag skulle sluta bry mig, så måste ju andra kunna ta vid. De tillfällen han känner att han vill ta emot hjälp, så måste de professionella finnas där. Men det handlar om att ha tur och hamna rätt, för vården är inte rättvis, säger hon.
Per har haft olika former av stöd under dagtid.
– Men på kvällar och helger har han vänt sig till mig och då har jag fått stötta resten av dygnet. Han har ringt mig mitt i natten och det har varit jättejobbigt, för man hamnar i en sorts krissituation och det går aldrig att slappna av, säger hon.
Hon säger att det är viktigt att man som anhörig tar hand om sig själv också.
– Om man inte gör det, orkar man inte hjälpa någon annan heller. Jag har kunnat fortsätta jobba under de här åren och det är till viss del för att jag har fått samtalsstöd och varit med i anhöriggrupper.
Hon understryker vikten av att försöka hitta på andra, roliga saker mitt i allt elände.
– I början var jag helt uppfylld av hans missbruk. Så en bra grej då var att inte tänka på honom i en minut. Sedan hade jag ett rum där jag kunde prata om honom, när man gick ut därifrån fick man prata om annat.
Per missbrukar än i dag, men väljer att ta emot hjälp i perioder. Marie beskriver deras relation som ganska bra.
– Vi ses några gånger i månaden och han kan komma hem och äta middag och umgås. Han har kontakt med sina syskon också.
Under åren har hon sakta men säkert accepterat att hon inte kan förändra honom och insett att han själv måste göra den förändringen.
– Han kommer kanske aldrig att kunna ha ett jobb eller så, men det viktiga är att han får må bra i sin svåra situation. Jag har haft skuldkänslor under åren, men jag har fått hjälp av Rådgivningen Oden att känna och inse att jag själv inte har gjort något fel.
Marie och Per heter egentligen något annat.
Han kommer kanske aldrig att kunna ha ett jobb eller så, men det viktiga är att han får må bra i sin svåra situation.