Under tisdagens kommunfullmäktige i Skellefteå debatterades huruvida skoldatorer borde förses med så kallade ”porrfilter”, för att på så sätt skydda barn och ungdomar.
Det var Lena Sandberg (KD) som i en interpellation till Fredrik Stenberg (S), ordförande i för- och grundskolenämnden, ifrågasatte varför kommunen inte redan hade gjort detta. Hon fick stöd av Carina Sundbom (C) som menade att kommunens personaldatorer redan var försedda med dessa filter.
Det finns mycket att säga om detta.
Allt sedan internet blev en integrerad del av våra liv, har vi tvekat inför hur vi ska hantera den enorma mängd information som finns där. Och gång efter annan kommer förslag om olika former av censur för att förhindra medborgarna från att ta del av ”oönskat” innehåll.
Att barn och ungdomar har ett särskilt skyddsbehov i vårt samhälle råder knappast något tvivel om. Men hur ska detta skyddsbehov tillgodoses?
Att myndigheter genom olika tekniska lösningar försöker begränsa barns frihet på nätet kan tyvärr visa sig bli en björntjänst. Risken är att det istället friskriver föräldrarna från deras viktiga uppgift att prata med sina barn om vad de ser på nätet, i tron om att tekniken löser detta åt dem.
I förlängningen kan man också fråga sig hur vi ska resonera kring annat innehåll? Innehåll, som till skillnad från mycket av porren, faktiskt är olagligt. Det gäller exempelvis sidor där man enkelt beställer droger eller lär sig tillverka bomber.
Eller hur tänker vi kring den unge mannen som är osäker på sin sexualitet och därför söker på nätet i hopp om att finna svar, men som möts av ett filter som säger att det han söker är fel och skamligt?
Jag håller med Fredrik Stenberg om att lösningen inte ligger i förbud, utan snarare i en aktiv vuxenvärld som pratar med sina barn.
Porrindustrin är verkligen inget föredöme i något avseende och förtjänar definitivt att granskas och kritiseras.
Men i ljuset av detta, hur tänker jag då kring liknande filter för vuxna? Carina Sundbom (C) nämnde ju i debatten att kommunens personaldatorer var försedda med sådana blockeringar.
Det tycker jag är problematiskt.
En arbetsgivare, privat eller offentlig, som för sina vuxna medarbetare, aktivt blockerar en visst typ av fritt och lagligt innehåll bör i så fall kunna svara på vad syftet med denna censur är. Är det för att förhindra att skadlig kod kommer in i arbetsgivarens datorer? Eller handlar det helt enkelt om gammal, hederlig moralism?
Jag hoppas verkligen att vi kan skippa förbud och skam och istället prata med varandra.
Om inte annat för våra barns skull.
Allt sedan internet blev en integrerad del av våra liv, har vi tvekat inför hur vi ska hantera den enorma mängd information som finns där.