Ack, den här snirkliga logaritmen som är Youtube.
Vilka villovägar sänder den inte ut den som är hemma, sjuk, uttråkad och med mer fri tid på sina händer än vanligt på?
Ibland brukar jag få lusten att se livevideos med New Order, ett av världens genom tiderna mest inflytelserika band.
De är nämligen komiskt usla live, i synnerhet sångaren och gitarristen Bernard Sumner, som väldigt ofta framstår som en självsäker men djupt kass deltagare från uttagningen till Idol.
Det har säkert med droger att göra. Min absoluta favoritlåt med dem är "Your silent face" och New Order gjorde mig inte besviken – taffligt, otajt, falsksång och knappt uthärdligt.
Som "The Office" på scen.
Den videon ledde till en video med sammanklippta scener från en film som hette "Bronson" med studioversionen av låten som soundtrack.
Vidare till en dokumentär om Charles Bronson, inte skådisen, utan Storbritanniens mest våldsamma fånge.
Namnet taget i samband med att Michael Peterson, som han döptes till, gick bareknucklefighting-matcher. Vilket i sin tur studsade till videos som tycktes tagna ur Guy Richies film "Snatch", men som åtminstone skenbart framstod äkta; fighter inspelade på bondgårdar och i nedlagda industrilokaler.
Det hela var en rätt kväljande störtdykning ned i det avgrunden som är manligt våld och fascinationen som så många tycks känna inför den. Så även jag, tydligen.
Slutligen hamnade jag i en dokumentär om männen som åtminstone delvis livnär sig på att slåss med bara händer.
Män från de fattigaste, mest utsatta områdena, men även kvinnorna som älskar dem och våldet de utövar. Det var som en som en praktisk demonstration i hur tunn den fernissa som vi kallar civilisation egentligen är och hur desperata människor utan valmöjligheter lätt blir våldsamma.
Youtube-logaritmen vägar äro outgrundliga.
Magnus Ericsson