Vad gör det om ett monster dör? En ganska rimlig fråga ändå. I synnerhet när monstret tillslut var helt ensam i världen? När monstret blev ett monster för att han plågade, torterade och förgrep sig på barn, barn som han sedan dödade och begravde i grunda torvgravar uppe på en enslig hed – vad spelar det då för roll att han slutligen dör? Inte det minsta, kan man tycka. En del tycker att Ian Brady och hans medbrottsling, Bonnie till hans Clyde, Myra Hindley, borde ha lämnat jordelivet långt tidigare än de slutligen gjorde. Något de med säkerhet hade gjort om inte dödsstraffet i Storbritannien avskaffats inte långt innan de initialt dömdes.
Istället satt de bägge i förvar resten av deras liv. I Bradys fall, över femtio år på skattebetalarnas peng. Han uttryckte aldrig någon ånger, utan beskrev morden och vidrigheterna som en rent existentiell övning. Han hade läst Sartre, förstår ni, och Dostojevskij, Nietzsche. Han ansåg sig själv en supermänniska och vi andra som obetydliga maskar, idioter som inte kan förstå livet inte har någon mening och att allt vi gör därför är menlöst. Allt poänglöst; från vardaglig vänlighet till mord. Läkarna bedömde honom inte helt oväntat som en sexuellt sadistisk psykopat, med en narcissistisk personlighetsstörning som extra grädde på monstret.
Varför spelar det någon roll att en sådan dör? Varför har vi inte dödsstraff? Om vi sätter åt sidan sådant som att vi som stat kanske borde vara bättre än mördare, så finns det faktorer i just detta fall som kan argumentera mot galgen. Som att de tjugo år efter domen slutligen erkände att det fanns två ytterligare barn på heden. En kropp hittades. Ännu en plågad familj fick ett avslut.
Men tolvårige Keith Bennett återfanns aldrig. Var han begravt honom tog monstret nu till slut med sig till sin egen grav.
Magnus Ericsson