Många fastighetsägare slarvar med skottning runt sopkärlen, vilket innebär tyngre arbete för sopgubbarna Bo Sjöstedt, Curt Lundberg och deras kollegor. Foto: Daniel Eriksson
Klockan är halv sex på morgonen. Ute är det mörkt, några få minusgrader och det snöar. Miljöarbetarna, eller sopgubbarna som de kallas i folkmun, Bo Sjöstedt och Curt Lundberg lämnar tekniska kontoret på Alhem och klättrar in i den höga sopbilen. Båda två har på sig varselkläder.
– Det har blivit bättre sedan jag började arbeta på sophämtningen 1979. Då fick vi en nylonoverall och en tjockväst per bil under vintrarna. Och på somrarna hände det att vi jobbade i t-shirt, jeans och gympaskor, berättar Curt med ett skratt.
Curt Lundberg utsätts för mycket buller när han hämtar soporna och har alltid på sig hörselkåporna på jobbet. Foto: Daniel Eriksson
I mitten av 90-talet kom en förändring som förbättrade sopgubbarnas arbetsmiljö avsevärt. Då gick de från att bära säckar till att hämta kärl.
– Det är stor skillnad. Tidigare skulle allt lyftas och bäras. Hade man otur att det var glas i en säck så hände det att det blev skärskador, vilket innebar lasarettsbesök, säger Curt.
”Glömmer hålla rent”
Även om det har blivit mindre slitsamt, så kräver yrket fortfarande massor av tunga lyft och dragande, särskilt under vintrarna. I Skellefteå kommuns renhållningsordning står det att behållarna ska ställas vid fastighetsgränsen och att hämtningsvägen ska hållas fri från hinder, röjas från snö och hållas halkfri. Men långt ifrån alla följer ordningen. Under rundan på Norrböle får Curt och Bo flera gånger lyfta de tunga kärlen över snökanter och dra dem genom snön till bilen.
– Många är duktiga, men det finns de som glömmer att hålla rent runt sopkärlet. Det blir en högre och högre snökant runt det och blir det då plusgrader, så fryser hjulen fast och då måste vi ibland nästan tackla loss kärlet och lyfta det ur gropen, säger Bo Sjöstedt.
Foto: Daniel Eriksson
– Om det har snöat under natten så har vi överseende med att folk inte hunnit ut. Men har det gått fem dagar sedan det snöat och det forfarande är en kant runt kärlet, då förstår vi att fastighetsägaren inte har tänkt till, säger Curt Lundberg.
Varför är det så svårt för vissa?
– Det är bekvämt. Vi hänger en lapp på kärlet och skriver att de nästa gång ska lämna kärlet där vi lämnat det, men de gör det ändå inte. Det är tröttsamt, säger Bo.
Är med och planerar
Sopgubbarna har idag inflytande på hur miljörummen ska utformas. Vad som kan uppfattas som små detaljer gör stor skillnad för dem.
– Många gånger görs det trösklar till dörren och plattan gjuts för hög, då blir det eftervärkningar eftersom tröskeln måste mejslas ner, säger Bo.
På kommunens egna byggen får sopgubbarna vara med och göra ritningsgranskningar.
– Vi är där så att de tänker på vår arbetsmiljö och planerar för sorteringsutrymmen. Många gamla soprum har blivit trånga eftersom de inte byggdes för sortering, säger Curt.
Monotont med sidlyft
Bilarna med sidlyft används som regel till villor och radhus.
– Den körs inte där det finns soprum. Då måste vi springa ut och in hela tiden och det är inte praktiskt, säger Curt.
Bo Sjöstedt styr sopbilen den här dagen. På vissa ställen är det trångt att ta sig fram med det stora fordonet. Foto: Daniel Eriksson
Bo berättar att det blir väldigt monotont arbete med den biltypen.
– Vi sitter och styr med en joystick och det blir statiskt, så vi måste kliva ut och röra på oss. Men det blir mindre buller, lukt, damm och sånt, säger han.
Det största problemet för de som kör sopbil med sidlyft är då kärlen ställs för nära varandra.
– Då är det lätt att kärlen tippar. Det finns en simpel regel att tänka på: Kan du gå mellan kärlen, så är avståndet tillräckligt, säger Bo.
Skrotat poängsystem
I och med förändringen till kärl, så förändrades även lönerna. När det bars säckar så fick sopåkarna betalt på ackord och det fanns ett poängsystem som baserades på flera olika faktorer. Ju fler poäng desto högre lön.
– Man fick poäng för varje hemställe, för vikt, antal säckar, trappor, trösklar och så hade vi mer betalt ju längre vi gick. Och hade vi en ovan kollega med oss, så fick vi tillägg för det också. På lönebeskedet var det jätteblad med uträkningar, berättar Curt.
Vad kunde en lön då ligga på?
– När det var stora vårhämtningar på 80-talet, så kunde vi ha 20 000 kronor, vilket motsvarar över 30 000 kronor idag.
Efter övergången fick de istället månadslön.
– Lönerna är idag individuella och ligger mellan 25 000–28 000 kronor nånstans. Men då jobbar vi röda dagar också. Då har vi OB-ersättning och lite bättre betalt, säger Curt Lundberg som även arbetar fackligt.
Sopgubbarna får idag vara med och påverka på hur nya soprum ska byggas. Trösklar och höga betongplattor är sånt som inte ska finnas för att underlätta deras arbetsmiljö. Foto: Daniel Eriksson
Han har hört människor som tycker att miljöarbetarna tjänar för bra för att vara outbildade. En åsikt han inte delar.
– Utbildning ska betalas, absolut, men vi har också fått lära om oss – det är mer teknik och nya fordon. Och så är det ett väldigt fysiskt krävande jobb där vi ska hantera allt, både säkert och i trånga utrymmen. De som tycker att lönen är för hög borde praktisera och inte prata om sånt de inte har insikt i.
Skräckhistorier
Han och Bo är överens om att yrket är bäst på sommaren.
– Då är det ljust och vackert väder. Det luktar lite mer, men vi slipper hanteringen med snön, säger Bo som dock upplever att många lämnar sorteringstänket på hyllan då de flyttar ut till sina sommarstugor.
– Då är det mycket dåligt sorterat och det kan ligga microvågsugnar, gamla grillar och latriner i kärlen, säger han.
Ibland måste vi nästan tackla loss kärlet och lyfta det ur gropen.
Bos värsta minne som sopgubbe kommer från just en sommarstugehämtning. Han stod bakom sopbilen samtidigt som kollegan tryckte på knappen som gör att bilen pressar ihop soporna.
– Då exploderade en sopsäck med bajs och jag blev dränkt i skit. Det var bara att klä av sig och åka in och byta kläder. Det var inte skoj, jag luktade inte gott, säger han.
Curt har också en skräckhistoria.
– Det hade skett en påkörning av ett djur på ett ställe utanför Skellefteå och vi hämtade säckar på den tiden. Och jag tyckte det var en väldigt tung säck. När jag slängde in den i sopbilen så kom det ut en labrador som blivit påkörd bara någon timme tidigare. Folk respekterar djuren olika.
Väder och väglag kan ställa till det för sopgubbarna. Men de berättar att de aldrig har ställt in någon runda.
– Ibland har vi dock hämtat senare. En gång på 80-talet var det minus 43 grader ute. Då sa vår chef till oss att köra lugnt, så att inte bilen skulle gå sönder. Det finns en köldgräns för fordon och maskiner, men inte för människor, säger Curt.