Varje olycka sätter sina spår. En stor olycka som Akkavareolyckan 1956, den svåraste olyckan i Arvidsjaurs historia och en av SJ:s värsta olyckor, berörde många och gav kanske därför extra djupa spår. Den blev ett trauma för hela bygden, ja, långt utanför Arvidsjaur.
I Arvidsjaur halades flaggorna på halv stång, alla nöjestillställningar inställdes, sorgen vilade tungt över hela bygden. SJ flaggade på halv stång på sina stationer runt om i hela Sverige. Klockan 20 på olyckskvällen började kyrkovaktmästaren John Andersson ringa i klockorna i Arvidsjaurs vackra kyrka. Sorgeringningen hördes vida omkring.
De som bodde längs bandelen Varjisträsk-Arvidsjaur hade nära nog alla någon koppling till de närmast berörda, men även många som bodde långt, långt bort kände samhörighet. Den tidens stora bildtidning Se sände sin välkände kåsör Stig Gits Olsson till Arvidsjaur. Han skrev, att när 16 människor rycks bort här uppe märks det på ett annat sätt, 16 människor i en trakt där vildmarken smyger inpå knutarna och tvingar människorna att komma närmare varandra. Träffande ord. Sorgen blandades med förbittring. Det kan konstateras att alla inblandade for illa, det var ett svårt trauma.
Den fråga som måste ställas är: Hur uppförde sig storsamhället gentemot de drabbade på den tiden? Svaret blir att de enskilda, ja hela bygden, lämnades i sticket. De som drabbades vid olyckan fick alla klara sig utan experthjälp.
Det måste även sägas att ännu 60 år efter olyckan finns det minnen och händelser som det inte lämpar sig att skriva om. Otvivelaktigt värst är dock de minnen och minnesbilder som i årtionden kom att psykiskt plåga många enskilda, de som överlevde, släktingar, räddningsmanskap, SJ-anställda, sjukvårdare och vittnen, ja, alla involverade. Olyckan blev för vissa personliga tragedier, de blev aldrig mer sig själva. Det fanns ingen själslig psykisk hjälp på den tiden, ingen terapi, inget familjestöd värt namnet.
En riktig man skulle på den tiden vara karl för sin hatt, vilket innebar att männen inte fick visa sin sorg. Det var närmast en vekhet. Det var den tidens anda, en anda som de uppfostrats i och som rått under hela andra världskriget och som fortsatte att råda i över ett halvt sekel. Barnen och deras sorgekänslor glömdes bort helt och hållet. De hade ingen talan.
Därför bör det nämnas att de som intervjuats verkligen har velat få prata av sig, en del med stor iver. De har haft så många tankar inombords och burit på så många frågor i årtionden att det varit en lättnad att få ge sin version. Det är mycket känslor som än i dag måste få komma ut.
Att en del av berättelserna som lämnats inte stämmer sinsemellan är en bisak. Självklart har mycket fallit i glömska under dessa decennier och många har lyckligtvis förträngt negativa upplevelser.
Undertecknad anser, att alla som arbetar med hur man tar hand om traumatiska har mycket att lära genom att samla fakta om Akkavare-olyckan och liknande olyckor samt samtala med de involverade. Det skulle kunna bli en hel lärobok.
Lennart Öhman, författare och frilansjournalist