Gamla Stan hade marginalerna emot sig, men sett över en hel serie går det inte att säga något om saken.
De lag som placerar sig på allsvensk kvalplats förtjänar det. Att säga något annat vore direkt felaktigt.
Något som dock stör en med att Gamla Stan missade denna allsvenska kvalplats är att de verkligen hade möjligheten, kapaciteten och allt därtill – utom det där sista.
De hade inte riktigt vad som krävdes för gå hela vägen och att det hela skulle avgöras på det sätt som det gjorde, med att Dalen avgör i slutminuten mot RIG och vinner med 11–10 och att Gimonäs sumpar en straff med dryga minuten kvar och förlorar mot Ersboda, ja det ger nederlaget än mer bitter eftersmak.
Gamla Stan hade stora möjligheter under säsongen, men de gav bort enkla poäng lite då och då som kom att bli väldigt dyrbara. Så pass dyrbara att det kostade dem en allsvensk kvalplats på målskillnad.
På något sätt känns det väldigt sammanfattade för Skellefteinnebandyn i stort.
Vi har goda möjligheter, men vi skrotar våra egna chanser.
Vi ser inte helheten och vi har inte strävan att bli framgångsrika nationellt.
Vi nöjer oss om vi är bäst lokalt.
Att Gamla Stan och Skellefteå IBK inte har samarbetat under de senaste åren är enligt mig nästintill skamligt.
Samtliga inblandade har alldeles för ofta sett till sitt eget bästa – och det klart att man vill att just sitt lag vill vara det bästa. Men till vilket pris?
Till en kostnad av att vi står och stampar på samma sunkiga mark år efter år?
Det är ”satsningar” hit och det är ”satsningar” dit.
Det är ”något bra på gång”.
Hur många gånger hör vi inte detta? Men efter detta uttåg och över det stora hela ändå en säsong av stor besvikelse när vi inte har något lag på allsvensk kvalplats, blir jag less.
Dessa ”satsningar” har gjort att utvecklingen gått bakåt.
Dessa ”satsningar” gör varje lag var för sig.
Dessa ”satsningar” gör att flera av stadens talanger flyttar till andra städer för att uppfylla sina drömmar om att bli innebandyproffs och spela på den nivå de vill och önskar.
Här bär samtliga lag i staden ett ansvar. Vi måste sluta vara så blinda.
Vi måste börja öppna våra ögon och öppna våra föreningar.
Det måste finnas ett lag som representerar Skellefteå.
Laget ska inte bara representera en förening.
Laget ska representera staden Skellefteå.
***
Rivalitet är bra, men rivaliteten får inte döda kvaliteten.
Just nu är stoltheten större än visheten och det har kostat Skellefteå ett elitlag i innebandy.
Frågan är tyvärr inte när, utan om vi ska få ett elitlag inom den närmaste tiden i Skellefteå.
Men då måste de som har stort inflytande i denna innebandystad ställa sig frågan: ”Vad är det jag vill – vad är det vi vill?”
Vill vi fortsätta vara en division I-stad? Om inte, ja då måste det ske förändringar.
Omgående.
Innan den här innebandysäsongen är helt över och innan den här bloggen lägger ned kommer jag att återkomma med ytterligare ett åsikter i frågan, men inte bara åsikter utan även vad jag anser vara lösningar.
Ha en trevlig lördagkväll och ta hand om er.
// Johan K