Oskar Omne
Jens Fänges konst har ställts ut sedan mitten av 1990-talet, i Skandinavien såväl som Paris, New York och Hongkong. Men det är Bonniers konsthall som står som värd för den hittills största samlingen av Fänges skapelser, i vilka en till en början igenkännbar realism ger vika för drömlogikens oförutsägbarhet.
I "Drömmarna" blir betraktaren en lika stor del av konstverken som de marionettliknande figurerna som befolkar Jens Fänges målningar. Den samlar Fänges senaste skapelser, samt ett antal nyproducerade verk, och om det finns ett genomgående tema så är det "rum".
- Jag arbetar inte på det sättet i ateljén att jag driver en tes eller följer en särskild linje, utan jag arbetar väldigt intuitivt. Men när målningarna är färdiga är det ofrånkomligt att jag upptäcker någonting som utkristalliserar sig som teman, säger Fänge.
- En sak som är återkommande i många av de senare arbetena är människan i förhållande till rum av olika slag. Det är vad jag ser, men vad det betyder vill jag hålla öppet även om jag själv tycker att jag har många ingångar.
Kollapsande rum Många av motiven har utgått från en bild på ett schematiskt tecknat rum med golv, väggar och tak. Sedan händer någonting. Jens Fänge förklarar det som att han villigt släpper ifrån sig kontrollen.
- Någonting går utför i återgivningen av rummet och jag släpper tanken på att förankra det i någonting som är direkt avläsbart. På sätt och vis är det som om rummen kollapsar, säger han.
- Det är inte så att jag är ett viljelöst offer för andra krafter, det är jag som har gjort allt, men det är ändå så att jag gillar att bli överraskad. Och jag tänker på det som konflikter i någon mening, att de kollapsande rummen är ett slags kaos men jag försöker parera det och hitta harmonier och samstämmighet i det oroliga.
15 meter bred målning Ett av de mest iögonfallande verken - som till och med syns från gatan utanför konsthallen - är den 15 meter breda muralmålningen "Scene for changing rooms" som kröker sig genom rummen och är ett tydligt exempel på konstnärens lek med gränsdragningar. Målningen återskapar också en rumsmiljö, och för den förbipasserande på gatan utanför införlivas besökarna och deras ryggar i konstverket.
- När jag arbetade med målningen var den ursprungligen platt. Jag är intresserad av växelspelet där å ena sidan min bild tar arkitekturen i besittning, men samtidigt är underkastad och får anpassa sig efter mått och vinklar som finns som förutsättningar i rummet, säger Jens Fänge.