Jag har en sommarstuga i Robertsfors kommun med enbart 6 771 invånare. Vilken rätt har jag att sucka över att järnaffären har slagit igen, svära över potthålen i vägen eller beklaga mig över att återvinningscentralen aldrig har öppet på veckosluten?
När jag bor i stugan behöver jag samhällsservice, men kan jag ha den förväntan när hela min kommunalskatt går till Umeå där jag är skriven. För att få slut på mitt svärande över potthålen efterlyser jag ett skattesystem som skapar förutsättningar för en levande landsbygd. Om jag tillbringar några veckor i stugan varje år borde väl rimligen en del av min skatt styras om till kommunen där jag har mitt fritidsboende. Vi borde införa en skattemodell där några procent av kommunalskatten styrs om för de skattebetalare som likt jag har fritidsboenden i andra kommuner.
Samma visa är det när jag besöker Malå där jag har min skog, jag grymtar högt över den samhällsservice jag saknar, men precis som för Robertsfors så får Malå ingen del av min skattekaka. Fast egentligen vore det rätta att skatten på min inkomst från skogen landar där skogen växer. Den delen av skatten är dessutom enkel att beräkna eftersom resultatet av min skogliga verksamhet deklareras som enskild näringsverksamhet.
Min slutsats är enkel. Landsbygden är inte tärande utan närande för våra städer, eftersom värdeskapandet av det som finns på landbygden till största delen landar i städerna. Problemet ligger i hur skattesystemet är uppbyggt. Ifall en del av beskattningen av värdet av fritidsboenden, vattenkraften, skogen och malmen skulle återföras till källan, det vill säga landsbygden, så vore det inte några som helst bekymmer för våra inlandskommuner att hålla en hög servicenivå. Istället för en landsbygd under nedmontering kunde vi rusta vägar, erbjuda snabba bredband, öppna nya byaskolor, inrätta vårdplatser och dessutom satsa på kultur och idrott. Tänk vad lockande det skulle vara att bo och verka i en sån miljö.
Norge har på den här fronten lyckats bättre än Sverige och det syns när man åker genom det norska landskapet, där landsbygden blomstrar på ett helt annat vis än här hemma. Till exempel är det i Norge en självklarhet att vattenkraftskommunerna får del av skatteintäkterna, varför flera miljarder kronor stannar där energin skapas.
Det är dags att lyfta blicken och upphöra med snacket om att städerna lämnar bidrag till landsbygden, eftersom det faktiskt är tvärtom. Det är istället dags att se över skattesystemet så att hela landet återigen kan börja leva.