Tittar tillbaka. Dan Vikberg berättar om tiden som ung och missbrukare och hur han lyckades ta sig ur missbruket. Foto: Roine Sandlén.
Det började i högstadiet på Bureskolan. Dan Vikberg upptäckte att om han snattade, bad lärarna dra åt helvete och betedde sig som klassens clown så fick han uppmärksamhet. Han började dricka och hänga med ”de coola killarna”.
– I dag kan jag se att det var avsaknaden av en självbild. Att det var ett konstant sökande efter trygghet. Jag var Sveriges räddaste ungdom. Jag kunde inte vara med samma kompisar hela tiden, utan jag hoppade mellan olika kompisgrupper. Om jag kunde hänga med de värsta så kände jag att ingen kunde komma åt mig, säger han.
Manipulera
I början av gymnasiet fick han flytta in i en egen lägenhet, för att han var så stökig. Ungefär i samband med det så började han röka hasch. Han var bra på att manipulera sin omgivning och kunde till en början komma undan med sitt missbruk.
– Jag klarade av att få ut extra pengar från socialtjänsten, jag fick läkaren att skriva ut smärtstillande till mig eftersom jag hittade på en ryggskada, och när de undrade i skolan varför jag hade blivit så smal drog jag någon snyfthistoria om att jag levde på socialbidrag. Till slut blev det svårt att hålla ihop vad som var äkta och vad som var fejk.
Han säger att en stor drivkraft i drogerna var pengarna. Han sålde droger samtidigt som han själv missbrukade.
– Jag ville ha uppmärksamhet och vara någon som folk ville ha tag i. Jag ville inte vara stor, men jag ville känna mig trygg och säker. Jag funderade på ”vem är jag?” och drogerna var ett sätt att fly.
Han säger att han skulle vilja tro att hans mamma inte förstod vad som försiggick, men att man på skolan nog anade vad som var på gång.
– Jag hade en mössa med ett haschlöv på. Om det inte är ett rop på hjälp så vet jag inte vad.
Inga ursäkter
1998, när han hade börjat årskurs 3 på gymnasiet, fick han och en kompis via socialtjänsten ett erbjudande om att åka på behandling för sina drogmissbruk på Solgläntan i Kramfors. Båda sa ja. När behandlingen var över fick Dan komma tillbaka till samma klass på skolan.
– Det var fruktansvärt viktigt att jag hade något att gå tillbaka till. Att ha en tillhörighet. Det är inte svårt att vara drogfri på ett behandlingshem för där har man rutiner och personal dygnet runt som tar hand om en, det svåra är när man kommer tillbaka.
I dag har han svårt att se på sin egen prestation som särskilt märkvärdig.
– Jag kan inte säga att jag har varit duktig och klarat av att ta mig ur missbruket, för jag tog den enkla vägen. Jag fick komma på ett behandlingshem där de tog hand om mig. Min mamma som tog hand om mig och min brorsa helt ensam när vi var små – det är starkt.
Han säger att det inte finns några ursäkter att inte bli drogfri.
– Det är tufft att ta sig ur missbruket, men det är så många som gör det, så det går inte att säga att du inte klarar av det. Från början har du abstinens, men sedan blir det mer psykisk abstinens.
I dag bor han i Falun och jobbar dagligen med ungdomar som fältassistent i Borlänge. Innan dess arbetade han på socialtjänsten i Falun, men sa upp sig för att han inte klarade av att jobba 8–17.
– Det var inget förebyggande arbete mot ungdomar. Du kunde få två till fyra timmar att arbeta med dem under en vecka och det är en för liten tid för förändring. Vi måste nå dem där de är.
Dan brottas fortfarande med sin självbild.
– Som 35-åring är jag Sveriges räddaste man. Jag arbetar med mina rädslor hela tiden. I min värld tror jag att alla har klarat av det, medan jag går alltid runt och väntar på att någon ska avslöja mig. Jag kämpar med självkänslan dagligen, säger han.
Jag arbetar med mina rädslor hela tiden.