Utanför. Han är van vid tv-husets lokaler, där han spenderat många timmar. Foto: Maria Wallin.
Sorlet studsar mot de kaklade väggarna i kantinen. SVT:s logga speglas i fönsterrutorna, och runt lunchborden sitter allt från tv-personligheter till hårt slitande artister. David Lindgren rättar till den mörkgröna kepsen, tar för sig av maten och slår sig ner. Utomhus blåser stormvindar och vinterstockholm visar sig från sin allra sämsta sida.
– Det här med Stockholm och storstad är inte riktigt min grej. Därför är det härligt att vi köpt hus i Värmdö, tre mil utanför. När det är såhär intensivt är det bra med en paus, långt från allt, säger han och tar första tuggan av salladen.
När Norran är på besök i Stockholm har han lunchrast, mitt i ett fullspäckat repetitionsschema. Tillsammans med programledarkollegorna Clara Henry och Hasse Andersson spenderar han dagarna med att nöta in sketcher och dansnummer.
– Just nu jobbar jag nio till fem, som ett vanligt jobb. Det är ovant för mig, men välkommet. Det handlar också mycket om att vi programledare ska lära känna varandra. Och jag har en jättebra känsla, vi kompletterar varandra och det känns som att vi har samma grundutstrålning och samma kärlek till det vi gör.
Mitt i det pressade schemat, familjelivet och företagsspelningarna så återkommer han till en sak: att han nu lever mitt i en dröm som gått i uppfyllelse. I flera år har han programlett "Supershowen" som visas i barnkanalen och när han var med i Melodifestivalen förra året snurrade bara en tanke i hans huvud – han ville vara med mer än i tre minuter.
– Det var en så otroligt härlig och bra produktion, så jag kände att jag så gärna ville vara mer involverad. Jag vet att jag tänkte att jag nästan hellre hade varit programledare än deltagare.
Att den försiktiga förhoppningen blev verklighet beror på en enkel, enskild händelse – ett litet sms till Christer Björkman, festivalgeneralen.
– Jag tror att jag skrev något i stil med att det var jättekul att vara med, och att de gärna fick ha mig i åtanke som programledare. Jag hade ett möte med producenten och i somras fick jag samtalet. De ville ha med mig. Jag vet inte ens hur jag ska beskriva det, jag blev så jävla glad.
David dricker upp vattenglaset och sneglar på klockan. Snart är lunchrasten slut, men kaffe måste han hinna med. Livsnödvändigt, påpekar han och ler. Livet han lever nu kräver onekligen koffein. I tretton år har han stått på musikalscener runt om i världen, men det var 2012 som han på riktigt blev ett känt ansikte. Hans "Shout it out" placerade sig på en fjärdeplats i finalen och Davids outtröttliga danssteg etsade sig fast på näthinnan.
När han ser tillbaka på den allra första tiden i rampljuset gör han det med blandade känslor.
– Första tävlingen, den var helt galen. Jag hade aldrig varit inne i artistvärlden tidigare, och visste inte vad jag förväntat mig. Men kontrasten mellan att stå i ett fullsatt globen, och dagen efter köras till ett sorgligt köpcenter för signering var stor. Jag kände mig som en apa i en bur. Det var mitt första intryck, men nu har jag lärt mig tackla det.
Sedan rullade det på i en intensiv takt som under hösten 2015 ledde till en kollaps på scenen. När han nu än en gång ger sig in i en påfrestande, arbetsintensiv period har han den tunga stunden i bakhuvudet.
– Under hösten bokade jag av nästan allt. Jag var hemma med barnen och levde vanligt familjeliv. Jag ville gå in i detta med fräscha batterier, säger han.
Hemma i Värmdö väntar Ben, fem år, Ella, ett år, och hustrun Kristina. Han påpekar att orten har sina likheter med Ersmark, där han är uppväxt. Det är långt mellan husen, vidsträckta gräsmattor och ett lugn långt från centrala Stockholm. I Ersmark tändes även kärleken till musikalscenen, när han som 16-åring sa till hockeylaget att nu slutar jag, jag vill dansa. Att återvända hem dit allt började som programledare för Melodifestivalen beskriver han som smått surrealistiskt.
– Det är helt otroligt. När jag tävlade första gången så var en av deltävlingarna i Skellefteå. Jag ville så gärna att jag skulle få uppträda där, men så blev det inte. Och nu, nu händer det.
Han kan inte avslöja mycket om öppningsnumret i Skellefteå Kraft arena, men det går inte att ta miste på glittret i hans ögon när hemstaden kommer på tal.
– Det känns så jävla bra. Jag har verkligen satt min prägel på numret, och jag kan lugnt säga att det kommer att märkas att jag kommer från Skellefteå. Jag har sagt till mina kollegor att i Skellefteå, där kommer jag vara kung.
I publiken kommer han kunna vila på många bekanta ansikten. Där kommer föräldrarna, barnen, frun och många gamla kompisar att stadigt slå sig ner på det som annars är hemmais för Davids favoritlag.
Han tar den sista klunken av det ljumma kaffet, slänger ett öga mot de sinande lunchgästerna och konstaterar att han måste börja gå tillbaka till SVT-huset.
– Vi ska repa sketcher. När allting drar igång kommer jag att jobba varje dag i sex veckor, så det gäller att ladda upp, säger han samtidigt som han sneddar över gatan och öppnar dörren till tv-husets iögonfallande entré.
Och ikväll smäller det. I Göteborg kommer en nervös David att äntra scenen, och för första gången kunna titulera sig som programledare för Melodifestivalen.
– Det är overkligt, det är det verkligen. Jag har bestämt mig för att bara njuta när jag står där, så det är precis vad jag har tänkt göra, säger han och ler innan han försvinner upp för trapporna.
Jag har verkligen satt min prägel på numret.
Förväntansfull. Deltävlingen i Skellefteå är sist ut, och för David Lindgren känns den mest speciell. Foto: .