Förtrollar. Frida Hyvönen griper tag i publiken från allra första stunden. Foto: .
Frida Hyvönen albumdebuterade 2005 med en röst, ton och person som slog ner som en melodisk bomb i musiksverige. Hennes skörstarka, engelskspråkiga texter och träffande pianospel ledde till att hon tilldelades DN:s kulturpris och var första popartist som uppträdde på Dramaten.
Frida Hyvönen har existerat i mina spellistors periferi. Hon har legat där, trygg, alltid bra och alltid med spår som griper tag.
Men det var hennes senaste album som golvade mig på riktigt. På "Kvinnor och barn" sjunger hon för första gången på svenska och det är som att den lilla distansen som tidigare fanns skalas av totalt, det blir smärtsamt nära, som ett välplacerat slag i mellangärdet .
Den lilla funderingen kring om hon lyckas förmedla samma drabbande, dramatiska, avskalade, träffande känsla på scenen faller isär så fort hon kliver in i en fullsatt Nordanåteater. Luften vibrerar från allra första stund. För mig, som får en sällsam klump i halsen bara av att lyssna på låten "Sjön" i kassa hörlurar, följer en kamp för att hålla tillbaka tårarna.
Hon inleder med "Min stad", tätt följd av "Alla vet att det är vackert i Paris". Hon tittar ut över publiken, frågar om någon är från Skelleftehamn. Eller kanske från Ursviken? Meningarna som yttras är lika personliga som låttexterna, men oväntat humorfyllda.
Hon kallar sig själv pianodiva, och precis som andra pianodivor är hennes största problem hur det spetshöljda knäet skaver mot undersidan av flygeln och skapar köttsår. Hon berättar om när hon bodde i Skellefteå som 15–åring, om hur lägenheten på Odengatan nästan ser fräschare ut idag.
Hon skämtar om Skellefteås frikyrklighet, och får hela publiken att stämma upp i försiktig sång i "Kvinnor och barn".
Men sedan tystnar talet och musiken tar vid. Och när de första tonerna till "Fredag morgon" sprider sig längs raderna går det inte att värja sig. Sju minuter är en evighet för en poplåt, men "Fredag morgon" existerar i ett eget universum.
Berättelsen om ett destruktivt förhållande, krossade kaffekoppar, klaustrofobi, nattliga mail och Paris är så tät, så filmisk och mörk att det känns i varenda hudcell. När den är slut drar hon efter andan, nästan lika märkbart tagen som mig.
Hennes konsert är en av programpunkterna i den pågående Berättarfestivalen, och på många sätt sammanfattar hon festivalens själ. Hon är inget mindre än vår tonsatta berättartradition, med musik som bottnar i hennes barndom i Robertsfors, hennes hus i Flarken och kärlek till Västerbotten.
Frida Hyvönen är beviset på hur lyrik kan bli så mycket starkare i sång.
Sju minuter är en evighet för en poplåt, men 'Fredag morgon' existerar i ett eget universum.