Året var 1673 och det var den 18 maj i byn Svarttjärn i Bursiljum. Bonden Lars Erikssons hustru Rågiel Östensdotter hade dragit till fäbodarna med djuren. Lars var kvar hemma på gården. Det var kanske lite ensamt och tomt efter hustrun, vem vet? När svågern kom över med lite brännvin tycks Lars i alla fall ha välkomnat besöket och gärna druckit med honom.
Han blev inte alls särskilt full, det berättar han sedan på rättegången i oktober samma år. Men tillräckligt full ändå för att låta Djävulen sätta griller i huvudet på honom. Fram emot kvällen gick han över till granngården där hans hustru fötts och växt upp. Han visste säkert att den enda som var hemma var hustruns yngre syster, den 20-åriga Karin Östensdotter.
Vid rättegången i oktober, gick berättelserna först lite isär. Karin sade först att Lars kommit in då hon sov och lagt sig bredvid henne. Sedan hade han våldtagit henne fast hon kämpat emot så mycket hon kunnat.
Lars berättade i stället att Karin visserligen hållit emot men det var mest för syns skull, för hon hade velat det lika mycket som han, och att de tidigare smugit undan och pratat om det flera gånger. Och faktum var, enligt länsmans vittnesmål, att det gått vissa rykten om att Lars skulle ha våldtagit Karin en gång för fem år sedan, men det ryktet hade tystats ner.
Hur det än var med den saken så påstod de nu båda att detta var första gången de låg med varandra. Men inte den sista. Vid skördetiden hade de legat ihop igen, nu med Karins fulla samtycke, och så ännu en gång för bara några veckor sedan.
Sedan hade allt snabbt gått väldigt fel, för Karin misstänkte att hon blivit med barn. Lars fick panik och det enda han kunde tänka sig var att rymma med Karin.
För att förstå hur en 37-årig bonde med sju barn och ett bra äktenskap kunde få för sig något sådant, måste man veta att det var belagt med dödsstraff att ha samlag med en släkting – blodskam som det hette då.
Så de flydde bokstavligen för livet. Lars tänkte att de skulle ta sig till Norge, men det var en helt vansinnig plan. Dels var det otroligt långt att gå till Norge och dels gick de inte ens västerut utan norrut. I åtta dagar irrade de omkring i skogen och hamnade till slut vid Villvattnet.
Det hade varit en hemsk vecka fast de hade passat på att ligga med varandra några gånger i skogen. Terrängen var svår och Lars hade börjat tänka på hur stor hans synd faktiskt var inför Gud. Han blev alltmer ängslig över att Guds straff skulle bli så mycket värre än vad som än väntade av världsliga straff och efter de åtta dagarna beslöt han att de skulle återvända och ange sig själva.
Han kom hem till Svarttjärn på natten och lade sig hos sin hustru. Någon enda dag tänkte han vila, sedan skulle han anmäla sig hos länsman. Men länsman var redan på jakt efter honom, man hade letat rymlingarna i flera dagar.
Nu blev de gripna och någon dag därefter blev det en Extra Ordinarie rättegång, en sådan som man bara satte upp då något särskilt brott måste rannsakas snabbt.
Vid rättegången bekände både Lars och Karin utan omsvep, så den biten var ganska snabbt avklarad. Vad straffet skulle bli var också helt självklart – blodskam kunde bara straffas med döden. Men straffet blev i Hovrätten omvandlat till gatlopp, kanske för att Lars hustru hade bett för hans liv, och sedan var han fri.
Och vad gjorde han då? Jo, något år senare var han otrogen igen, denna gång med länsmans dotter. Men nu var måttet rågat, han dömdes återigen till döden och nu fanns ingen nåd.
Hustrun Rågiel blev sedermera fattighjon med sina sju barn. Vad som hände med Karin och det väntade barnet framkommer inte
Anne-Marie Nilsson
Källa:Svea Hovrätt - Advokatfiskalen Västerbottens län EXIe:3965 (1672-1674)