I Skellefteå kyrkas sakristia stod ett inmurat skåp med lås. Där förvarades vid den här tiden ett arv. Det var bonden Joen Joenssons efterlämnade pengar, 39 daler kopparmynt, som skulle förvaras i skåpet tills dess Joens barn blev myndiga och kunde få ut arvet. Och det var av de pengarna klockaren stulit, ett sådant fult och lågt brott – både att stjäla ur sakristians skåp och så dessutom av barn.
Men klockaren protesterade. Så här hade det gått till: En kapten, Christopher Brunschiöld, reste förbi Skellefteå och tittade in till kyrkoherden Erik Fluur. Brunschiöld var på väg söderut och kyrkoherden ville passa på att skicka med honom den ihopsamlade kollekten från jul, påsk och pingst som skulle lämnas till Härnösand stift. Men nyckeln till skåpet hade kyrkvärden Lars Pärsson hemma hos sig i Bergsbyn, och fast det inte var särskilt långt dit, så bestämde kyrkoherden att det inte var lönt att hämta den utan befallde klockaren att i stället bryta upp skåpet.
I alla fall var det vad klockaren sa vid rättegången. Kyrkoherden hade avlidit strax efteråt och inga andra vittnen fanns. Att det sedan var barnarvet han hade tagit av, det var ett rent misstag.
Men kyrkvärden hade fler beskyllningar att komma med. Det fanns en kista där kyrkans pengar förvarades. Vid en inventering hade pengarna räknats och summan förts in i kyrkoboken. När man nu öppnade kistan och räknade pengarna igen fann man att det fattades 20 daler och 5 öre kopparmynt.
Likaså räknades pengarna i det lilla skrin som satt vid altaret i kyrkan och där fattades bortåt 50–60 daler kopparmynt. Tolvmännen och kyrkvärden undersökte skrinet och såg att det var skuret som med en kniv vid låset och att pengarna föll ut där när man vände det upp och ner.
Klockaren var misstänkt för alla stölderna. Och det kom fram fler. Tolvmannen Oluf Joensson i Sjöbotten vittnade om hur den numera avlidne kaplanen Johan Thunström hade sagt att en gång efter mässan, när han hållit på att klä av sig mässkläderna, hade han vridit på huvudet lite bakåt och då fått se klockaren tömma kollektpåsarna, men två gånger hade han också haft handen i sin egen byxsäck...
Komministern Hans Fluur vittnade också. Han hade varit med vid Thunströms dödsbädd och en och en halv timma innan han dog hade han yttrat dessa ord: ”Om iag skulle lefwa till dess Kyrkioheerden Magister Nills Buscherus kommer hijt, alldrig skall Oluf Andersson blifwa klockare”. (Buscherus skulle efterträda Erik Fluur).
Klockaren blev förstås tillfrågad om han tagit pengar ur kollekten och lagt i sin byxsäck, men till det svarade han att han bara stoppat ner händerna där för att värma dem i kölden.
Så framkallades komminister Hans Fluur igen och fick vittna om den gången han anförtrott klockaren de pengar som samlats in på ett bröllop och som skulle delas ut bland de fattiga i sjukstugan. 2 daler och 8 öre kopparmynt hade det varit, men de fattiga hade bara fått 1 daler. Men även på detta hade klockaren svar. Han hade tänkt köpa ved åt de fattiga men inte hunnit det än.
Det blev en lång rättegång med många vittnesmål om klockarens fyllerivanor och att han alltid hade pengar att betala med. Klockaren hittade på det ena fantasifulla svaret efter det andra, men rätten beslutade till sist att döma honom för alla stölderna.
Straffet blev att mista livet.
Anne-Marie Nilsson
Källa:Svea Hovrätt - Advokatfiskalen Västerbottens län EXIe:3972 (1697-1697)