I sitt vittnesmål berättade pigan Kerstin Jonsdotter att hennes husbonde, Päder Nilsson i Gärdsmark, var fadern till hennes barn och att avlandet hade skett en gång då Päders hustru var i kyrkan. En enda gång, men det räckte. Fast Päder hade sagt till henne efteråt, en gång då hans hustru låg sjuk, att om hustrun dör skulle han gifta om sig med Kerstin.
Vid påsk var Kerstin säker på att hon var havande och berättade det för Päder. De talade sen inte mer om saken, men Päder försökte hindra henne från att visa sig bland folk.
När förvärkarna kom frågade Päder om det var dags, och sa att om barnet är dödfött ska du bara förtiga alltihop och gömma det, men om det lever ska vi gå till prästen och bekänna vår synd.
I maj när hon stod och bakade med sin matmor kom värkarna. Kerstin sa att hon var sjuk och fick lov att gå och lägga sig, men Päder hade rått henne att gå till skogen och föda barnet där och det gjorde hon.
Det var en liten flicka och det uppgavs senare att hon var dödfödd. Kerstin lade henne vid en granrot och höljde henne med mossa. Sedan gick hon hem och lade sig.
En god vän, Märit, hade kommit förbi och träffat Päder Nilsson på gården som undrade om hon skulle vilja gå och leta efter Kerstin eftersom hon var borta. Märit var just på väg då de fick veta att Kerstin var hemma och låg till sängs, och när Märit frågat hur det var med henne svarade hon att hon bara var opasslig av månadssjukan.
Men Märit trodde henne inte för hon hade sett hur det runnit mjölk ur brösten. Efter att ha nekat i flera dagar erkände Kerstin till slut för alla, och berättade var fostret låg. Prästen och länsman hämtade barnet och lät syna det. Flickan var fullgången och såg ut att ha varit frisk.
Vid rättegången nekade Päder Nilsson till allt vad Kerstin berättat, förutom att de legat med varandra. Han hade inte vetat att hon var med barn fast han tyckte nog att hon blivit tjock.
Han hade heller inte lovat henne giftermål eller rått henne att gå till skogs för att föda. När Kerstin konfronterades med detta tog hon tillbaka sina ord och eftersom inget annat kunde bevisas valde Häradsrätten att tro på Päders berättelse. Kerstin dömdes till döden på bålet, medan Päder kom undan med höga böter för själva samlaget.
Under sin fängelsetid kom Kerstin på andra tankar och bestämde sig för att berätta hela sanningen, i detalj. Och den var mycket värre än den första berättelsen. Baserat på hennes nya bekännelse, hölls ett extraordinarie ting i Skellefteå gästgivaregård i december.
Nu berättade Kerstin att Päders hustru Gertrud hade vetat om hela historien. Det verkade som om Gertrud var hjärnan bakom planen. Det var Gertrud som rått Kerstin att dölja sig för folk, och att gå till skogen och föda. Och Kerstin trodde att Gertrud gett Päder instruktioner om att döda barnet.
När tiden var inne följde Päder med Kerstin, sedan gick han och lagade en hage i närheten tills han hörde henne ropa. Han kom dit lagom i tid för att ta emot barnet. Kerstin hörde inget gråt.
När hon försökte titta efter såg hon att Päder höll sin hand över barnets mun. Kerstin svimmade av en stund och när hon vaknade och frågade efter barnet sa Päder: ”Bekymra dig inte för det, det var dödfött”. Han visade var han lagt barnet och höljt det med mossa och sedan tog han hennes kjol och tvättade den. Kerstin låg kvar hela dagen tills hon orkade resa sig och gå hem.
Ett vittne kunde berätta att Kerstin sagt till Gertrud och Päder strax före rättegången att hon lovade att hålla tyst, men om hon skulle bli dömd till döden skulle hon berätta allt för att gå till Gud med rent samvete. Och det var det hon nu gjorde.
Men Häradsrätten friade Gertrud och Päder helt från alla misstankar, för det fanns inte det minsta bevis.
Anne-Marie Nilsson
Källa:Svea Hovrätt - Advokatfiskalen Västerbottens län EXIe:3974 (1701-1705)