För två år sedan berättades om hur fotografen Leif Andersson och jag tvingades åka i koppartjuvarnas bil tillbaka till polisstationen i Skellefteå eftersom de två polisbilarna var upptagna just med koppartjuvar.
Och i fjol handlade det om när jag mitt i lördagsnatten såg en polisbil med blåljus på baksidan av vårt hus – det handlade om tjuvfiskare nere vid Mobackendammen – och hur jag smög ut och gömde mig bakom husknuten i jakten på ett scoop som aldrig inträffade.
Lämnat tydliga spår
Liknande, lättsamma saker har säkert inträffat under 2016. Men minnet är kort – och framförallt: rättsfallet om barnen som ska ha misshandlats, hotats och kränkts av sin mamma under flera år har lämnat alltför tydliga spår.
En vänlig person kom nyligen fram och frågade: ”Hur är det, Hans, hur mår du efter allt du skrivit om barnen?”.
Jag svarade att det är rätt tungt i sinnet just nu.
Sitter på en trygg plats
Samtidigt har jag suttit på min trygga plats som åhörare till hemskheterna, lyckligt befriad från att på något sätt vara inblandad i historien.
Och att ha lyssnat till barnens berättelser har skapat ingenting annat än ett gigantiskt obehag: hur de med olika uttryckssätt, och varierande reaktioner på allt det hemska, har försökt minnas tillbaka på otaliga händelser.
Som sagt, jag försökte hitta ett mera lättsamt minne.
Men det gick inte.
Barnen plågades: Dagboken beskriver vad mamman gjorde – våld och dödshotDe plågade barnens advokat om domen: ”Upprättelse efter allt som har hänt”