Att beskriva Niklas Sivelövs meritlista kräver sin tid och plats. Där ryms allt från en anställning på Köpenhamns musikkonservatorium, utmärkelser som The independent music awards och ett eget skivbolag. Där finns uppmärksammade tolkningar av allt från Bach till Beethoven, men också hans signum: en alldeles speciell genre, i gränslandet mellan det klassiska och improvisationsjazz, och samtidigt något helt annat.
– Jag lever mycket i nuet och det projekt jag håller på med exakt i stunden, därför tittar jag inte så ofta tillbaka på det jag gjort. Men ja, jag inser ju att jag hunnit med väldigt mycket, säger han.
När Norran når honom befinner han sig på andra sidan sundet, i Danmark. Han är nämligen konstnärlig ledare för en musikfestival som genomsyrar delar av Köpenhamn. Uppdragen och arbetena är många, men samtidigt kretsar de kring en och samma sak: musiken.
– Mitt instrument är piano, men det är musiken som driver mig, det är essensen i det hela. Det är väldigt kul att få utmärkelser såklart, men det är musiken som är det viktigaste, säger Niklas Sivelöv.
Tonerna är grundbulten i hans liv, lika självklara och livsviktiga som syret i luften. För honom har det aldrig varit ett val.
– Jag började spela orgel som sexåring och sedan kom jag in på Kungliga musikhögskolan som 17-åring. Jag vet inte hur mitt liv hade sett ut utan musiken och det vill jag inte heller tänka på.
För lite mer än en vecka sedan fick han ett erkännande få människor förunnade – en riddarutmärkelse för sin gärning inom musiken.
– Jag fick ett brev hem signerat prins Joakim å drottningens vägnar. Det tog lite tid för mig att förstå och smälta det som stod där.
Titeln lyder "Riddare af Dannebrogorden" och delas ut till människor som utmärkt sig på olika sätt, allt från musiker till idrottsmän och politiker.
– Det är en otroligt stor ära och väldigt svårt att ta in, säger han.
Han återkommer till uppväxten i Skellefteå, något han menar präglat honom och hans musikalitet djupt.
– Jag började spela jazz och improvisationsmusik under barndomen i Skellefteå och sedan började jag med den klassiska skolan. Men jag kommer alltid tillbaka till improvisationen och kombinerar de två, jag har hittat min egen röst. Jag brinner för att utveckla den klassiska musiken, säger han.
Nästa år gör han två konserter i sina hemtrakter, för första gången på många år.
– Då fyller jag 50 år och det kändes passande att återvända hem, säger han.