Flickan omhändertogs med stöd av LVU, lagen om vård av ungdom. Pappan överklagade, och fick så småningom rätt i kammarrätten. Det hänvisades till ett prejudikat som sade att en ungdom med psykisk störning inte får omhändertas bara på grund av sjukdomen. Ungdomen måste ha någon form av nedbrytande beteende som går utöver vad sjukdomen medför.
Omhändertagandet av flickan upphörde alltså, men pappan fick ändå en räkning för hennes vård. Detta eftersom man måste betala för ett barns kostnader även om det är omhändertaget.
Pappan överklagade och fick rätt i Förvaltningsrätten. Den domstolen tyckte det var orimligt och stötande att föräldern till ett barn som varit tvångsomhändertaget utan rättslig grund skulle krävas på ersättning.
Kommunen överklagade detta, och denna gång gick inte Kammarrätten på pappans linje. Istället har den nu bestämt att pappan måste betala. I vilket fall som helst har han ju haft minskade kostnader då flickan bott i ett annat hem, tyckte Kammarrätten.