Stugan. I efterhand visade det sig att sista gången skotern fastnade var det bara hundra meter från stugan vid sjön Vaimok. Foto: Privat.
Dramat utspelade sig i Arjeplogsfjällen. Karolina och Pedro, som båda har kört mycket skoter i fjällen, utgick från en stuga vid sjön Vaimok vid åttatiden på morgonen.
Eftersom väderleksrapporterna talade om dåligt väder bestämde de sig för en säkrare rutt än den de först hade tänkt. Nu valde de en huvudled där de visste att det fanns stugor längs vägen.
Men stormen drog in med större kraft än de hade trott och när Karolina kom in i ett parti med tyngre snö körde hon fast.
Vände om
Pedro, som körde först, fortsatte en bit till innan han upptäckte vad som hänt och vände.
– Jag tänkte att jag skulle köra nedanför henne, vända och komma bakspåret. Det gick bra tills jag skulle vända på leden. Då fastnade jag, berättar han.
Det blev början på ett mycket mödosamt grävande. Snöstormen gjorde att det blåste in mer snö än han skottade ut, skaftet på den lilla skoterspaden gick av efter tre spadtag och när han till slut lyckades få loss skotern var gropen groteskt stor
– Den var två meter djup och jag hade lätt rymt båda bilarna där, berättar Pedro.
Hur länge han höll på vet han inte. Men det började skymma när han äntligen fick loss skotern, så han bedömer att det rörde sig om sex, sju timmar.
Kämpade på
Under tiden kämpade Karolina för att hålla värmen. Hon stod och hoppade samtidigt som hon höll skoterstyret i ett fast grepp för att inte falla omkull i den hårda vinden och komma bort från skotern.
– Jag såg bara stormen och hann tänka mycket på hur det skulle gå. Jag har tre barn och jag och Pedro har träffats ganska nyligen. Vi var inte färdiga, vi har mycket ogjort, berättar hon.
Till slut dök Pedro äntligen upp. Vid det laget hade Karolinas skoter förvandlats till en isklump, så den enda utvägen var att båda två fortsatte på Pedros skoter.
Paret gav sig iväg, men missade leden och fastnade. De grävde loss skotern, men nu var det kolsvart ute.
Då beslutade de att Pedro skulle göra ett spår till leden och sedan vända om och hämta Karolina. Ett misstag, skulle det visa sig. Under färden blev vädret ännu sämre och nu hittade han inte tillbaka till Karolina.
Voltade med skotern
– Jag såg skoterlysena. Han körde jättenära, höll nästan på att köra på mig. Men han såg inte mig, berättar hon.
Pedros sökrunda kunde ha slutat illa på flera sätt:
– Jag körde omkull utför en klippravin och voltade framlänges. Ravinen var säkert fyra meter hög. Som tur var klarade jag mig och skotern höll också.
När Pedro och Karolina äntligen möttes kunde de fortsätta färden tillbaka mot stugan. Men när de nästan var framme körde de fast igen.
Att än en gång skotta loss skotern skulle kräva för mycket energi. Dessutom hade de glömt spaden på förra stället. Därför bestämde de att de skulle gå den sista biten.
Gick hela natten
Senare skulle det visa sig att de då bara befann sig hundra meter från stugan. Men vandringen genom mörkret, stormen och den djupa lösa snön blev betydligt längre än så.
– Vi gick hela natten. Vi kom aldrig fram utan gick runt, runt. Ibland såg vi våra egna spår, berättar Karolina.
Kylan, de fysiska ansträngningarna och bristen på mat och vatten hade också satt sina spår. Till slut började Pedro och Karolina se saker som inte fanns.
Den yrande snön började likna en bergvägg som man måste krypa uppför och när månen stack igenom såg den ut som en lampa.
– Vi såg stora stenblock som vi trodde var hus. Men när vi kom fram var det bara berget, berättar Karolina.
– Man börjar se det man vill se, inflikar Pedro.
Äntligen framme
Men till slut, klockan åtta på morgonen, 24 timmar efter det att de gett sig av, fick Pedro och Karolina äntligen återse stugan. Då hade stormen och snöfallet omvandlat området så mycket att de trodde att de var någon annanstans.
– Jag tyckte att jag såg ett hus. När jag kom närmare såg jag människor som rörde sig. Det visade sig vara stugvärden. Jag sa ”vi ska till Vaimok” och hon svarade ”du är där”.
– Det var så mycket snö som hade lagt sig mot stuglängan att jag inte kände igen den, berättar Karolina.
Vid det här laget var Pedro så nerkyld och utmattad att en skoter fick hämta honom den sista lilla biten. När han kom in i stugan var fingrarna alldeles svarta - ett tydligt tecken på att han förfrusit dem.
Och det var inte det enda – Pedro såg heller ingenting. Synen började försvinna redan när han kämpade med skotern i gropen.
Tappade synen
– Jag såg absolut ingenting. När jag fick upp kroppstemperaturen kom synen tillbaka. Kanske var det en funktion som kroppen stängde av, funderar Pedro.
En ambulanshelikopter försökte ta sig till stugan men tvingades vända på grund av det dåliga vädret. I stället kom hjälp i form av fjällräddare på skoter och snart lyckades också en polishelikopter hitta en lucka i molnen och ta med dem båda till Jokkmokk för vård.
Därefter bar det iväg till Gällivare sjukhus med ambulans.
– Jag är otroligt imponerad av räddningsorganisationen. Det ingav ett lugn, säger Pedro.
Så här ett par veckor senare känns dramatiken på fjället lite overklig. Men det är klart att det var många tankar som for genom deras huvuden där och då.
– Man hinner tänka mycket. Men det var så mycket fokus på att bara ta sig fram och hitta huset, säger Karolina.
Tänkte ni någon gång att det här är slutet?
– Så fick man inte tänka. Man tänker på barnen, jag har en flicka som bara är åtta år, vad skulle hända med henne?
Pedro var uppjagad när han satt fast med skotern och hade borta Karolina. Annars lyckades de på något sätt behålla lugnet hela tiden. Det är förmodligen en förklaring till att de klarade sig.
– När man fryser kan man få dumma idéer. Man kan sätta sig eller lägga sig och då fryser man ihjäl. Det gäller att inte tänka så.
– Folk har undrat om jag grät. Men, nej, det löns inte. Då tappar man bara energi, säger Karolina.
Tack och lov hade hon också mer krafter i slutet.
– Jag hade inte klarat det själv. Vi hjälpte varandra mentalt, säger Pedro.
Bättre rustade
Vilka lärdomar har de då dragit av händelsen? Ja, nästa gång de ger sig ut ska de se till att vara bättre utrustade med vindsäck, lyft för skotern och en ficklampa som är lätt att komma åt.
– Om vi bara haft en vindsäck hade vi kunnat prata. Nu gick det nästan inte med hjälmen och stormen, säger Pedro.
I dag har han inga problem med synen. Däremot är det fortfarande ovisst hur det kommer att gå med vänster långfinger, om han får behålla det och hur det i så fall kommer att fungera.
Men det känns som en bisak:
– Själva händelsen var farligast. Jag hade varit glad om jag så hade kommit hem utan armar och ben, säger han.
Jag hade varit glad om jag så hade kommit hem utan armar och ben.
Håller på att läkas. Pedros fingrar har haft alla regnbågens fingrar efter händelsen och det är fortfarande inte klart hur de kommer att klara sig. Foto: Evelina Eriksson.
Hjälptes åt. ”Vi lyckades i alla fall hålla sams. Man vet aldrig hur man reagerar när en sådan här sak händer”, säger Karolina. Foto: Evelina Eriksson.
Farlig färd. Pedro knappade in vart han skulle och körde efter navigatorn, men det var inte lätt då han nästan inte såg någonting. Foto: Evelina Eriksson.
I hemmets lugna vrå. Ute på fjället fanns ingen telefontäckning, så Pedro och Karolina hade ingen möjlighet att meddela sig. Däremot fanns det en nödtelefon i stugan som de till slut lyckades hitta tillbaka till. Foto: Evelina Eriksson.