Malmfältens centrala gruvsamhällen ( första generationens ) skapades i modern mening för ca 100 år sedan och har haft en central betydelse för industriell utveckling av Sverige samt för att världen får / har fått tillgång till mineraler som järnmalm, koppar etc för vidareutveckling av produkter som stål för konstruktion, elektrifierbara ledare för elektricitet etc, allt nödvändigt för utvecklingen av det moderna samhället.
Staten har varit en central aktör i Sverige när det gäller kontroll och exploateringen av våra basnäringar. Basnäringarna utgör precis som namnet antyder en avgörande förutsättning i utvecklingen av moderna samhällen. Genom det statliga helägda gruvbolaget LKAB som bryter järnmalm har staten med sitt ansvarstagande varit en garant i kristider och tack vare bolagets utveckling och framgångar även skördat vinster som hela landet haft nytta av inte minst i södra delarna av Sverige.
Nu befinner sig Malmfälten i en andra generation av utveckling och det är nog en unik situation med en stadsomvandling där befolkning måste evakueras under ordnade former och där bebyggelse elimineras p.g.a expansion inom gruvnäring.
I nationsspecifika eller nationskritisika situationer kan staten ingripa, tex när banksystem havererar. Staten kan ta över ägaransvaret en period. tex i form av en sk " bankakut " som bedriver vidare bankverksamhet och normaliserar tillståndet för bankkunder, bankpersonal och samhälle i övrigt för att undvika omfattande akuta störningar. I ett senare skede, när det blir möjligt avvecklar staten sitt åtagande.
Om Malmfälten råder en form av ovisshet, åsikts- eller menings- skillnad över vem som ska bära ansvar i olika avseenden i den rådande eller förestående stadsomvandlingen. Om det visar sig att parterna, medborgare etc. har svårt med omställning, omvandling eller att det får närmast orealistiska konsekvenser bör man överväga ett samhällsingripande där staten, regionen eller kommunen hjälper till under en omställnings- eller övergångs- period. Frågan bör naturligtvis utredas noggrant, men bör få någon form av lösning där samtliga parter ser möjlighet till en fungerande lösning. Det handlar förmodligen om att alla parter även visar vija att kompromissa.
Om det visar sig att bördan på parterna blir för svår kanske en huvudman, tex staten under en övergångsperiod tar ägaransvar av det nya boendet och de evakuerade lämnar, säljer eller avvecklar sitt nuvarande boende till legala, marknadsmässiga, etiskt försvarbara kostnader och intäkter, men samtidigt erbjuds ett kompensationsmässigt hänsynstagande i ett nytt boende av huvudman som genom ägande under en övergångsperiod på kanske 20-30 år får en kapitalavkastning som kompensation till uppoffringen. De drabbade medborgarna får någon form av rimlig boendekostnad som inte motsvarar den verkliga kostnaden utan är en kompensation eller en form av subvention från huvudmannen. Efter omställningsperioden kan huvudmannen successivt avveckla ägandet på marknadsmässiga grunder. Hur huvudmannaskapet ska formeras bör utredas. Om det ska vara staten eller via instruktion, delegation till kommun eller bolag etc bör utredas.
Frågan är om en fungerande framtida region kan hantera frågan på ett meningsfullt vis. En storregion i norr, tex där exploatering av mineraler pågår i stor omfattning hade med ett decentraliserat ansvar av nationell inrikespolitik kunnat vara en central aktör i hanteringen av den här typen av ärenden. Exempelvis har ansvarig minister i regeringen Stefan Attefall nyligen lanserat en tanke, idé om att utreda huruvida framtida regioner kan ansvara för det kommunala planmonopolet. I ett sådant framtida scenario kan regionen bli föremål för tänkbara huvudmannaskap.
Jerry Nilsson
Gällivare