Det är ingen brist på dystopiska ämnen att skriva om med tanke på klimatkris, finanskris, familjekris etcetera. Som mörka moln i horisonten tornar de upp sig i den finlandssvenske författaren Philip Teirs nya roman som är ett lågintensivt äktenskaps- och relationsdrama. Det utspelas vid den österbottniska kusten, dit en familj med sin två barn åker för att ta en välbehövlig långledighet i morföräldrarnas stuga.
Under semesteridyllen finns hemligheterna, det unkna vattnet som sipprar fram under stugan, pappan som döljer att han fått sparken och mamman som dagdrömmer om att skilja sig. I sommarstugeområdet finns också sekten Aniara, en grupp människor som övergett tanken på att det går att undvika klimatkatastrofen. De ägnar sig istället åt att sörja naturens undergång och lever som hippies utan moraliska gränser. Titeln anspelar på T S Elliots dikt "The hollow men", vars slutrader lyder: "this is the way the world ends, not with a bang but a whimper".
Finns det en punkt när det inte längre är någon idé att försöka ändra ett skeende? Romanen får mig att tänka på Tove Janssons böcker, där den stora katastrofen finns som ett överhängande hot, men att man måste leva och hantera vardagsproblem ändå. Bäst gillar jag hur han fångar hur barnen har det och deras sätt att förhålla sig till de vuxna.
Maria Eriksson