"Nej. Du förstår inte. Du tror det. Men det gör du inte. I över tio års tid ... tio år... så har jag kämpat för att komma ut med min musik. Varje vecka, varenda dag, varje timme."
Orden är artisten Jonas Lundströms egna. I ett väldigt personligt inlägg förklarar han på sin facebooksida hur en lång väg från nattens djupaste mörker nu äntligen har nått morgonens ljus.
I alla fall nästan.
För 15 år sedan skrev han den första låten av de tio spår som nu blivit hans debutalbum. Och det handlar om 15 år av ett minst sagt jobbigt liv.
Norran träffar honom på ett café i den stad där han berättar att det känns som om han får en dolkstöt i ryggen av varje gathörn. En hemstad där minnena från en jobbig tid fortfarande känns lika aktuella trots att han lämnat staden.
– Nu när jag släpper skivan så frågar många: "Visst känns det skönt", men jag har mest varit arg. Det har tagit en sådan förbannad tid, och jag har gått igenom så många tortyrliknande upplevelser. Tänk att du sätter upp ett mål. Du ska nå till en viss plats, sedan bara går du och går du. Du faller ner, du reser dig, du faller, reser dig. Efter åratal så tappar du glädjen, säger Lundström, tar en klunk kaffe och fortsätter:
– Men jag bestämde mig att jag skulle komma ut med min musik om jag så skulle dö på kuppen. Jag var tvungen att stänga av mitt känsloliv för att kunna klara av det utan att gå under av frustration. Skivan skulle bara ut. Till slut när det var över så stupade jag bara efter mållinjen. Det var skönt, men samtidigt så kom alla känslor som jag stängt av de sista fyra-fem åren. Jag var arg, ledsen, förvirrad. Jag grät för småsaker varje dag i en vecka. Men visst var det en befrielse.
Under många av åren gick han igenom vad han beskriver som "ett känslomässigt helvete". Upplevelser från barndomen, livet och viktiga relationer tog över känslolivet, hans egen person brakade samman och han blev väldigt olycklig. Jonas har dessutom Tourettes syndrom, svåra tvångstankar och ju sämre han mådde ju värre blev det.
– För mig blev tvånget ett sätt att kontrollera mina jobbiga känslor. Det kunde handla om räknetvång. Vissa saker skulle göras ett visst antal gånger. Eller på en viss tid. Blev det inte perfekt gjort så var jag tvungen att göra om det från början. Struntade jag i det så kom ångesten, och tankarna som inte gick ur skallen. Det gick inte ta sig därifrån och det blev bara mer och mer och mer. Sedan blev det fler och mer komplicerade ritualer. Jag kunde fastna var som helst på stan, jag bar ju alltid med mig det där. Var ritualerna perfekt gjorda så kändes det som jag hade kontroll. Men ett tag var det så jobbigt att jag fick problem att spela. När man satte sig vid pianot var jag tvungen att trycka på rätt tangenter, jag fick inte sätta fingrarna på vissa ställen.
Det blev en ond spiral och livet slogs i spillror, han kunde inte ha ett jobb då smärtan och tvångstankarna tog över hans liv. Ekonomin var usel och han levde på att vara trubadur, spela poker och försörjningsstöd om vartannat. Till slut fick han kontrakt med ett skivbolag och vägen till musikkarriären låg öppen. Men i sista stund bröt producenten plötsligt skivkontraktet.
– Jag har stupat, rest mig upp, stupat igen, rest mig upp igen och så vidare. Men i processen har musiken också utvecklats. Skivan har blivit en del av mitt liv.
Allt han gått igenom finns nu att finna i låtarna som är självbiografisk, rent känslomässig. Hans tunga år avspeglar sig i musiken.
– Skivan har varit mitt lufthål, en oas i mina egna jobbiga tankar. Folk som lyssnat på min musik brukar säga att de blir harmoniska. En tjej som var sjukskriven för depression sa att hon känner frid. Det är en stor ära, och har varit en stor drivkraft för mig.
De senaste fyra åren har han själv jobbat med albumet. Han lånade dator av en vän och lånade mikrofon av en granne. Han hade inte råd att laga sin trasiga gitarr, så han lånade en gitarr. Började arrangera musiken och spela in. Tvångstankarna gjorde att det som borde ta månader istället tog år. Han gjorde allt själv, men fick hjälp med bilder, ljudmastring, layout och till slut är nu debutalbumet, som fått namnet Psalm, klart.
– Det heter inte så för att jag ska få kristna att köpa albumet. Titeln är ett litet risktagande, jag vet. Den refererar till den verkliga Psaltaren, eller Psalm på engelska, i bibeln, inte psalmboken som mest innehåller högtravande hyllningar. Den innehåller sånger om precis allt i livet. Om hat, smärta, tvivel, längtan, om att gud har övergivit en, hämnd, slå ihjäl sina fiender. Ja allt. Det är så jag vill att musik ska vara.
Att placera albumet i en genre anser Lundström vara väldigt svårt.
– Alla musiker vill ju vara originella, eller tror att de är det. Jag med. Fast det är verkligen svårt att sätta en etikett på den här skivan. Det finns de som jämfört musiken med Nick Drake, eller Pink Floyd för akustisk gitarr. Sedan lär väl folk sätta mig i facket singer/songwriter, men det är ju mest för att jag sjunger och skriver mina låtar och spelar gitarr. Det säger ingenting om innehållet.
Hur beskriver du skivan?
– Det är ännu mer melankolisk och intim än vad jag trodde att den skulle bli. Den har blivit ännu mer konstnärlig efter alla år. Mer dramatisk. Men jag är jättenöjd. Jag hade noll kronor i budget. Det är kanske inte internationellt nivå på ljudet. Det fanns ju en klockren reklam som säger "Bad sound kills the music". Folk förstår inte hur mycket arbete det är med att få riktigt bra ljud, och hur viktigt det. Men jag är ändå nöjd. Och framför allt är jag supernöjd med den kreativa processen.
Han tvekar inte att säga att skivan inte är kommersiell. Han hoppas istället på en annan publik.
– Det här är mer konst än hitmusik. Jag ser inte vilken radiokille som skulle spela den här skivan. En, kanske två, låtar skulle kunna spelas på kommersiell radio. En förhoppning är att de som lyssnar på skivan gör det med ett levande ljus, ordentligt med tid och djupdyker i musiken. För albumet är ett drama. Det är inte en romantisk komedi. Det är inte "Fast and the furious". Jag hoppas och tror att det kan sprida sig från mun till mun. Självklart vill jag ha spelningar. Jag tror hoppas och att folk som gillar musik på riktigt kommer att sprida ryktet. Så brukar de reagera.
Naturligtvis hoppas han att han ska ha framgångar med skivan. Och trots alla motgångar och svårigheter så känner han sig beredd att ta plats på scenen.
Frågan är vilken scen?
– Inte pubmiljö, ingen stor scen heller... ja, allvarligt talat så vet jag inte, funderar han.
Nu när debutalbumet är ute, och han får hjälp med sina tvångstankar, så frågar jag om Jonas är lycklig med livet.
– Absolut inte. Jag har mycket smärta inom mig fortfarande. Men någonstans efter vägen bestämde jag mig att om jag genom min musik får hjälpa andra i liknande situationer så finns det en tröst i det. Det gav mig hopp och lite livsglädje.
Eller som han till slut konstaterar i sitt facebookinlägg:
"Nu, idag, efter över ett helt decennium av musikerhelvetets alla djävla, förbannade, kval och smärtor... så skickades mitt debutalbum till tryckeriet."
Ett mål på vägen är därmed uppnått.
Här ser du Jonas Lundströms musikvideo till Not of this world.