Allt fler verkar längta och allt färre verkar fasa, men att gå i pension är i vilket fall livsomvälvande. Och för somliga finns ingen längtan, bara fasa.
Fråga Frank MacLeod.
I ”En lönnmördare tar farväl” berättar Malcolm MacKay historien om Frank, 62, som återkommer till jobbet efter en längre tids sjukskrivning av ålderstypiska skäl. Höftoperation.
Tillbaka är även Calum MacLean, 29.
Båda är ”pistolmän”, anlitade av samma kriminella organisation i London, en som i hotade lägen sätter in spetskompetens. Och eftersom Frank är en legend får han romanens första uppdrag.
Det går inte bra. Han blir inte skjuten, men övermannad och tvingas larma efter hjälp. Calum får rycka in och två man blir prydligt likviderade. Nej, nej, inget personligt …
Förtroendet för Frank börjar svikta, en reträttväg erbjuds, men både Frank och hans boss vet att den bara är på låtsas.
För pistolmän hägrar ingen pension. För pistolmän tar yrkeslivet slut på brutalare vis och Frank må ha varit Calums idol, men någon måste göra jobbet.
Malcolm MacKay skriver i korta meningar och berättar en avskalad historia. Det är Frank och Calum, gammal och ung. Det är bra betalt, men torftiga liv där familj och kärlek inte passar in i en tillvaro som mest består av diskretion och väntan på en signal från bossen.
Det är snyggt berättat, men eftersom man tidigt anar slutet inte särskilt spännande och definitivt inte upplyftande.
OLLE LUNDQVIST