2017 var året då jag lämnade sportens värld. ”Va, skriver du inte hockey längre? ” är nog den vanligaste frågan jag har svarat på när jag har varit ute på jobb.
Så nej, jag skriver inte hockey längre. Ja, nästan ingen sport alls för att vara mer specifik.
Men i ärlighetens namn så hade jag fuskat med lite allmänna jobb innan jag lämnade sportens värld. Bland annat då jag och vår tv-producent Elin Lindkvist den 20 januari packade ihop hela vår livesändningsutrustning och körde upp till Folkparken i Skellefteå.
På kvällen väntade näringslivsgalan Alvargalan, och vi skulle sända live i flera timmar.
Det med en liveutrustning som inte hade testats riktigt skarpt innan den kvällen, och jag som skulle programledare samtidigt som jag skulle ratta den stora huvudkameran för allra första gången. Jag hade en tio minuters genomgång, sen var det bara att testa sig fram.
Ni hör ju att firma Elin och Elin inte ryggade för något. Vi bara körde på.
Hur det gick då? Jag programledde utan några större fadäser och fick den hårda vägen lära mig att kallprata för att underhålla tittarna tills kvällens vinnare kom till mikrofonen.
Bakom kameran blev jag något säkrare, från "är kameramannen lite full?” till hyfsade inzoomningar. Det tog sig helt enkelt.
Sedan dess har jag bland annat frusit häcken av mig som kameraman under vintersimmet, tejpat fast ett paraply vid en kamera för att inte regna bort under studentbalen och haffat löpare i direktsändning vid Broarna runt-målgången.
Vad som väntar härnäst? Tja, jag tror det blir Alvargalan igen. Dock utan Elin. Superduon har splittrats. Men i den andra Elins anda ska jag bara gå in och köra. Det löser sig alltid.