Det var under tiden hon bodde i Umeå för 12 år sedan som Elisabeth helt plötsligt kände att någonting var fel, trots att hon druckit måttligt.
Hon misstänker att hon drogades av en bekant. Samma kväll utsattes hon för ett sexuellt övergrepp.
"Jag minns inte alls hur vi tog oss dit eller så mycket av det som hände hos honom, förutom att jag sov nästan hela tiden och bara vaknade till ibland", skriver hon i ett gripande blogginlägg.
Kände skam
Dagen efter känner hon skam, skuld och ånger. Hon avslöjar det som hänt för sin pojkvän, som hotar med att göra slut ifall hon inte anmäler.
Hon blir därefter skjutsad till polisstationen, och beskriver bemötandet från polisen såhär:
"PolisMANNEN som ringde då var så otrevlig. Han frågade aldrig hur jag mådde, utan sa bara: ”Jaha, vill du anmäla eller inte?” Jag tvekade och grät, medans min kille satt och mimade ”ANMÄL!!!” och då blev polisen less och nästan skrek: ”Men för fan, du är ju en vuxen människa, vill du anmäla eller inte?!” Jag grät ännu mer och då passade han på att lägga till: ”Bara så att du vet, om du väljer att anmäla honom så kommer vi att dra upp HELA ditt livs historia. Du kommer att bli tvungen att berätta om varenda sexuell erfarenhet du varit med om och hela din familj kommer få veta allt.”
Det gjordes aldrig någon anmälan.
Delats flitigt
Blogginlägget har delats tusentals gånger på sociala medier, och hennes kommentarsfält har hundratals inlägg. Många vill visa sitt stöd till Elisabeth, och berätta att hon är modig.
Och vissa beskriver hur de känner igen sig i hennes berättelse.
Det var Zara Larssons sommarprat som fick henne att våga skriva blogginlägget:
"Du fick mig att inse hur värdelöst jag blivit behandlad och att jag inte ens reflekterat över det utan bara accepterat det. Tack Zara, för att du väckte elden i mig igen, nu kommer den att brinna tills virket är slut."
Förstått nu
Inlägget har uppmärksammats i riksmedia. Till Expressensäger hon:
- Det är sjukt att man fortfarande kan känna så efter så lång tid. Jag tror att sedan jag fick min son för ett halvår sedan så har jag blivit ännu mer medveten om hur ojämställt samhället ser ut och hur jag vill att min pojke ska växa upp.
Du kan läsa Elisabeth Lindroths blogginlägg här.
Du fick mig att inse hur värdelöst jag blivit behandlad och att jag inte ens reflekterat över det utan bara accepterat det. Tack Zara, för att du väckte elden i mig igen, nu kommer den att brinna tills virket är slut.