Brukar ni få den där känslan när en idé slår ned som en blixt? Eller ja, som i mitt fall när ett riff eller en melodi formas någonstans djupt inne i hjärnan. Jag får ofta höra eller veta på omvägar att jag upplevs som disträ, obrydd och kanske till och med sur eller otrevlig. Men vet ni? Jag bryr mig inte! För vet ni? Jag hör så mycket intressanta ljud och rytmer i mitt huvud att jag känner att allt ni snackar om hit och dit, här och där, det spelar mig inte så stor roll. Hellre elgitarr ensam än havregrynsgröt tillsammans, eller hur det nu är man brukar säga.
För några dagar sedan försökte en arbetskollega förklara för mig exakt hur en metallbit skulle förändras för att fungera korrekt. Ja, försökte är verkligen rätt ord. Det berodde inte på min ansträngda hörsel efter snart tjugo år i högljudda replokaler, inte heller på mitt ointresse - jag gillar mitt jobb - och heller inte på att jag inte ville lyssna. Men vet ni? Det lät så spännande den där riffidén som satte sig i mitt huvud just i början av samtalet. Jag tänkte på vilka ackord som kunde användas, hur det skulle låta innan, hur det skulle låta efter. Hur rytmen skulle kunna förändras under riffets gång. Ja, ni förstår ju att det är mycket att tänka på. När min kollegas mun slutade röra på sig nickade jag helt enkelt och sa något i stil med "Jajjemän, jomen det fixar jag. Inga problem, du får biten i eftermiddag". Visste jag vad jag skulle göra? Nej, inte riktigt. Och det blev det riktigt riktigt? Jag väljer att inte kommentera. Nåja.
Det jävliga med dessa tankegångar är dock den extrema flyktighet de tenderar att ha. Snabbt in, snabbt ut brukar vara det normala tankeförloppet. Så när jag väl sitter i hemmets lugna vrå, med gitarr, anteckningsblock och inspelningsutrustning. Då minns jag ingenting av mina riff.
Dennis Fahlgren