Familj. "Jag är så lyckligt lottad, bara Migrationsverket kunde låta oss fortsätta vara det också", säger Inger Holgersen. Foto: Foto: Sofie Abrahamsson.
Mitt i centrala Arjeplog går livet sin gilla gång i en trea på Storgatan. Sedan Ali Alizada flyttade in för nästan ett år sedan, har inredningen fått inslag av honom.
– Det är numera en blandning mellan saker vi båda tycker om, berättar Inger Holgersen.
Alis blick fastnar långt borta medan Inger berättar. Det började med ett skadat knä. Ali hade gjort sig illa, Inger erbjöd sig att hjälpa honom från sporthallen.
– Efter det började Ali kalla mig för mamma och inget har gjort mig gladare. Jag är 38 år, ensamstående, kommer aldrig få några egna biologiska barn. Jag ser honom till 100 procent som min son, och jag har fått något att leva för.
Otillåten tonårsförälskelse
Alis brokiga historia börjar med en otillåten tonårsförälskelse i provinsen Parvan i Afghanistan, cirka fem mil norr om Kabul. Flickan var polischefens dotter, och när romansen uppdagades hamnade Ali genast i trubbel. Det gick så långt som till att han utsattes för ett mordförsök, berättar han.
– Jag blev nerknivad av flickans bror och några andra män. Tolv gånger högg han mig och försökte skära halsen av mig, men kniven fastnade i min halsduk, säger Ali och drar upp tröjan för att visa ärren. De lämnade mig blödande på gatan.
Sen följde ett turbulent år på flykt. Från polisen, från sin familj, från talibanerna. Från Afghanistan.
– Jag har ingen framtid där. Jag är bannlyst från min provins och min familj vill inte veta av mig. Korruptionen är utbredd och angiverier är vardagsmat. Mitt land är farligt att vistas i.
Flyttade
Tillbaka till nutid. Ali Alizada har hunnit bo med Inger Holgersen i nästan ett år. Det kom sig av att han fyllde 18 och inte hunnit få något uppehållstillstånd.
– Kommunen fattade ett beslut förra året om att dessa 18-åringar inte skulle ombesörjas av kommunen längre, utan skulle bli Migrationsverkets ansvar. För Ali hade det inneburit att dra upp de bopålar han hunnit spika ned, och han hade hamnat på en flyktingförläggning. Där hade han förväntats klara alla kontakter med myndigheterna på egen hand, för när man fyller 18 förlorar man också sin gode man som man haft. Det blev för mycket. Jag orkade inte se min son försvinna in i det systemet. Man blir inte vuxen bara för att man fyller 18 år, säger Holgersen.
Så i mars i fjol flyttade Ali in hos Inger. En framgångssaga, säger Inger.
– Det är många på skolan där jag jobbar som vet om att Ali bott hos mig, som sett att det fungerat jättebra och som sedan följt vårt exempel. Flera av Alis kompisar är inneboende hos kollegor till mig.
Nytt avslagsbeslut
Sedan dess har Ali hunnit skaffa hund, ett säsongsjobb och även en flickvän. Tillsammans bildar de en familj i trean på Storgatan. Men inte så länge till. Förra veckan mottog Ali Alizada sitt tredje och sista avslagsbeslut på sin ansökan om uppehållstillstånd.
– Jag har försökt med allt. Allt. Jag har till och med mejlat påven, kan du fatta det? Jag känner sådan vanmakt. Om fjorton dagar är han tillbaka i Afghanistan, ett land som är livsfarligt för honom att vara i. Inget vi berättat för Migrationsverket har varit skäl nog för att få stanna i Sverige. Ärren på Alis kropp insinuerar man att dem skulle han ha kunnat åsamka sig själv, alternativt bett någon om hjälp med.
Ett rum i Inger Holgersens rymliga trea kommer snart att vara tomt. Väl i Afghanistan väntar ett liv för Ali som hemlös.
– Det finns inga sociala skyddsnät där som det gör i Sverige. För merparten av dem som tvingas återvända väntar ett liv i samhällets absoluta bottenskikt. Först tänkte jag följa med honom, för ska vi dö kan vi lika gärna göra det tillsammans i Afghanistan, men Ali vill inte att jag ska åka. Det är för farligt för en västerländsk kvinna att vara där, för att inte nämna det familjeförhållande som jag och Ali har. Det är inte acceptabelt i hans hemland, då jag är en vit, kristen kvinna utan blodsband.
Får inte adoptera
Inger kämpar mot tårarna. Adoptionen gick inte heller igenom.
– Man får inte adoptera någon av anledningen att personen ska få stanna i Sverige. Naturligtvis vill jag ju ha honom här hos mig, men jag vill också att det ska finnas ett band mellan oss. Dör jag vill jag att han ska kunna ärva mig. Det ligger så mycket ångest och vanmakt i att vara svensk medborgare och inte själv få bestämma vem som ska ingå i min familj. Ett afghansk liv är ingenting värt på Migrationsverket, hade han varit exempelvis från Tyskland hade det här inte varit ett problem. Han kommer från fel land.
Alis planer för sin närmsta framtid är något oklara.
– Jag vet inte vad som kommer att hända mig. Det enda jag vet är att jag ödslat mer än två år av mitt liv på att lära mig svenska, ett språk jag inte kommer att ha användning för. Jag ska åka tillbaka till Afghanistan, det ska jag, men bara för att hitta en ny utväg därifrån. Jag har ingen framtid där, jag kommer åka till vilket land som än tar emot mig.
Kvar blir hunden, flickvännen, Inger och alla ansikten som Ali lärt känna under sina år i Arjeplog.
14 dagar. Inom två veckor kommer Ali Alizada att utvisas från Sverige. Framtiden i Afghanistan är oviss. Foto: Sofie Abrahamsson