I den här bilen bodde snömannen i två månader.
Den 17 februari 2012. Två skoterförare åker fram till en översnöad bil som ligger en och en halv kilometer från E4 mellan Umeå och Sävar, och i bilen ser de en person som rör sig. Skoterförarna larmar polisen som skickar ut trafikpolisens skoterpatrull.
I bilen finns en utmärglad 44-årig man som säger att han har legat där sedan den 19 december. För att få vätska i sig har han druckit smält snö. Chocken sköljer över poliserna.
Umeå brandförsvar och ambulansen rycker ut till platsen och lyfter över den svaga mannen på en bår. Ambulansen kör till Norrlands universitetssjukhus i Umeå där mannen får intensivvård.
En polis ringer VK:s Bertil Wallin och berättar om händelsen. Polisen lovar att han inte kommer kontakta några andra medier under kvällen.
– Jag trodde först att någon försökte lura mig. Jag hade polisens nummer så jag frågade om jag kunde ringa tillbaka till honom. När jag förstod att det verkligen var han insåg jag att det var sant. Jag såg polisen som en tillförlitlig källa, säger Bertil Wallin.
Bertil Wallin åker till jobbet och får tag i vakthavande befäl som berättar om händelsen. Fingrarna smattrar mot tangenterna, och artikeln hinner bli klar innan morgondagens tidning skickas till tryckeriet.
– Jag trodde absolut att det skulle bli en riksnyhet. Men jag förstod inte riktigt vidden av mina ord när jag skrev artikeln – att nyheten skulle spridas världen över.
Väckarklockan hinner inte ens ringa innan telefonen går varm. Medier från bland annat Australien och England vill intervjua Bertil Wallin.
Ett tag ligger nyheten om snömannen trea på sidan reddit.com, en samlingssida där de för ögonblicket mest lästa och delade nyheterna i hela världen samlas. Och vk.se får nytt besöksrekord.
– Under mina 42 år som journalist är snömannen den nyhet som har fått störst genomslag i medievärlden, säger Bertil Wallin som gick i pension 2015.
2014 besökte ett tv-team platsen där snömannen hittades för att göra en dokumentär. På bild är Mio Takesaki, Arvid Sundqvist och före detta polisen Torbjörn Lundgren.
– Det är den märkligaste händelse som jag upplevt som polis. När vi öppnade dörren till bilen, och på hans fråga svarade att vi varken hade kaffe eller cigaretter, ville han bli lämnad ifred. Jag berättade då för honom att vi inte kunde göra det, sa Torbjörn Lundgren till Bertil Wallin.
– Det är den märkligaste händelse som jag upplevt som polis. När vi öppnade dörren till bilen, och på hans fråga svarade att vi varken hade kaffe eller cigaretter, ville han bli lämnad ifred. Jag berättade då för honom att vi inte kunde göra det, sa Torbjörn Lundgren till Bertil Wallin.
Intresset bland medierna fortsatte år efter år, bland annat gjorde tv-kanalen Discovery en dokumentär om händelsen.
2014 gjorde ett filmteam på uppdrag av Nippon Television i Japan en dokumentär om osannolika karaktärer, och historien om snömannen var med.
Bertil Wallin skulle skriva en artikel om dokumentären så han följde med teamet till den omskrivna bilen och för första gången fick han se platsen med sina egna ögon. I dokumentären intervjuades polisen Torbjörn Lundgren som var med och räddade snömannen.
Några kilometer från platsen där snömannen hittades ligger butiken Time i Sävar. Under sommaren 2011 kom mannen hit flera gånger för att köpa kaffe, cigaretter och fikabröd.
Han brukade stanna kvar för att dricka upp sitt kaffe och då tog butikens ägare Andreas Östensson tillfället i akt att växla några ord. Mannen berättade att han bodde ute i skogen och sov i sitt tält eller i bilen.
– Jag tyckte att det var konstigt att han ville bo i skogen utan något. Han pratade inte i onödan, men var trevlig och svarade på mina frågor, säger Andreas Östensson.
Mannen förklarade att han bara vikt av vägen, kört tills vägen tog slut och parkerat bilen på platsen som blev hans nya hem.
Där skulle han stanna på obestämd tid, berättade han för Andreas Östensson.
– Vissa trodde att han såg ut som en slusk för att han bodde i skogen. Men han var välvårdad och hade bra hygien.
Till hösten slutade mannen dyka upp i butiken. Månaderna gick. Andreas Östensson hade mannens historia i bakhuvudet, men han tänkte inte så mycket på den förrän han öppnade VK i februari året efter. "Man räddad efter två månader i översnöad".
– Jag kopplade direkt att det var mannen som jag hade pratat med här i butiken, säger Andreas Östensson som inte tvivlade en sekund på att berättelsen var sann.
Det dröjde inte länge förrän medier från världens alla hörn ville prata med Andreas Östensson.
Journalister sprang in i butiken för att göra liveintervjuer och telefonsamtalen fortsatte in på småtimmarna.
– Telefonen ringde hela tiden i flera veckor. Det var jättejobbigt, jag kunde ju inte sköta mitt jobb. Till sist var jag tvungen att sluta svara i telefon.
Märkligt. Det är det första ordet Andreas Östensson säger när han tänker tillbaka på händelsen. Efter en stunds tystnad fortsätter han:
– Det är en tragisk händelse, jag tycker så synd om honom.
Andreas Östensson har aldrig sett snömannen efter deras samtal i butiken. Men än i dag blir han påmind om honom när kunder ställer frågor om händelsen, frågor som Andreas Östensson inte alltid kan svara på.
– Det vore roligt att träffa honom igen. Men jag tror att han skulle ge mig lika få svar som han har gett alla andra.
Medierna pratade med många inblandade men att få en intervju med huvudpersonen var omöjligt. Bertil Wallin skickade sms till snömannen med jämna mellanrum, utan att få ett svar.
Efter några månader åkte han till Mellansverige för att leta rätt på den världskända personen. Bertil Wallin hittade ingen snöman, men han lyckas få den allra första intervjun med brodern Kid.
– Det var mycket känslor. Kid var nära till tårar när han skickade en hälsning till sin bror - att han älskade och saknade honom, berättar Bertil Wallin.
Kid berättade att hans bror tidigt bröt kontakten med anhöriga. Men Kid bodde hos sin bror i två år och fick jobb på hans firma.
– Hade det inte varit för brorsan hade jag inte suttit här i dag, det är fullständigt klart. Så fort jag hamnade i besvärligheter fanns han alltid vid min sida, berättade Kid i intervjun för VK.
En dag försvann brodern spårlöst. Nio månader senare kom han tillbaka till Kid för att hämta en nyckel, men sedan upphörde nästan all kontakt mellan bröderna.
13 år senare läste Kid om sin bror som nu är känd som snömannen. Han ringde sjukhuset flera gånger, men fick svaret att det rådde fullständig sekretess.
– Jag är otroligt besviken på de människor som finns runt honom i dag som vägrar låta mig eller någon annan i familjen komma i kontakt med honom. Det gnager något ofantligt inom mig att inte få veta hur han mår, sa Kid.
Bertil Wallin fortsatte skicka sms till snömannen och till slut kom svaret. Han kunde ställa upp på en intervju om VK skaffade ett jobb åt honom, men VK sa nej. Ett år efter att snömannen räddades ur bilen publicerade Aftonbladet den första, och enda, intervjun med honom.
– Det kändes snopet. Jag hade verkligen hoppats på att intervjua honom, att sluta cirkeln, säger Bertil Wallin.
För Aftonbladet berättade snömannen att han varken hade jobb eller bostad så han bestämde sig för att fira jul i skogen. Skogsvägen snöade igen och maten tog snabbt slut, men han ville ändå stanna i bilen.
Snömannen berättar att snön till slut blev så djup att han inte längre kunde köra därifrån.
– Jag trivdes i bilen, det var som en egen stuga i skogen. Egentligen hade jag tänkt åka tillbaka efter jul. Men jag bestämde mig för att skita i allt och fira nyår också, sa han till Aftonbladet.
Till slut blev snön så djup att han inte längre kunde köra därifrån. Temperaturen föll till minus 30 grader och snömannen tvingades kura ihop sig i sovsäcken.
När räddningen väl kom ville han inte få hjälp, men han kunde inte göra motstånd. Därefter väntade flera månader på sjukhuset.
Snömannen berättade att han ett år efter händelsen hade en egen lägenhet och jobbade ett antal timmar i veckan åt kommunen. Till Aftonbladet sa han att han inte ångrade de två månaderna i bilen.
– Tvärtom, jag längtar tillbaka. Det var en härlig tid.
VK har haft kontakt med snömannen, men han vill inte ställa upp på en intervju.
Emma Garzon//Västerbottens–Kuriren