Jag ska vara helt ärlig.
Halvvägs genom matchen var jag tvärsäker på att Skellefteå IBK skulle vinna premiären över Ersboda. Inte bara med någon boll. Med några bollar.
Skellefteå IBK såg ut att ha kontroll på tillställningen och det var dem själva som styrde matchens tempo.
Eter den andra perioden var ställningen 6–4 till IBK och då hade jag verkligen svårt att se hur de skulle tappa det. Vid det här läget hade IBK lika gärna kunnat göra göra 8-9 mål och således stängt butiken.
Istället kändes det som att de blev lite för bekväma. IBK slog något pass för mycket och produktionen blev inte lika stor som den hade kunnat vara.
I inledningen av den avslutande perioden drog IBK på sig två utvisningar, två utvisningar som går att diskutera på flera sätt.
I dem powerplayen var Ersboda hypereffektiva. Fick de lägen i fickan tog de vara på det. Det resulterade till slut i att Ersboda hade vänt på steken och förskaffat sig en 7–6-ledning.
6–7 blev förvisso till 7–7 kort därpå, men vid det här läget hade Skellefteå IBK tappat kommandot och Ersboda hade fått luft under vingarna.
Det blev inte samma tryck från IBK:s sida när de gick till attack och helt plötsligt hade Ersboda på ett effektivt sätt dragit ifrån till matchvinnande 9–8.
IBK reducerade förvisso till 8–9, men närmre än så kom inte Skelleftelaget och slutresultatet i premiären skrevs till just 8–9.
Vad kan en ta med sig från denna premiär då?
Mycket. Faktiskt.
IBK:s förstafemma är precis lika bra som den ser ut på papperet. Känns lika farligt varje gång de är inne. Seriens bästa förstafemma vågar jag utlova.
Under långa stunder, framförallt spelade IBK väldigt bra och att det då ändå inte blir seger förstår jag svider. Ersboda är de bättre än och över en hel serie bör IBK parkera före dem i tabellen.
Stundtals spelade IBK en riktigt bra innebandy, men över 60 minuter orkade de inte riktigt, men jag måste ändå säga att det bådar gott för framtiden.
Serien är ung.