Återhämtar sig. Axel Schylströms hud tog stor skada efter olyckan 2012, och han berättar att rehabiliteringen pågår fortfarande. Foto: Maria Wallin.
Axel Schylström slår sig ner i en mörkgrå soffa, samtidigt som han balanserar en kokhet kaffekopp i ena handen. För honom innebär Melodifestivalen inte bara en stor personlig resa – utan också en resa längre norrut än han någonsin varit tidigare.
– Nej, jag har aldrig varit i Skellefteå. Jag tror att det längsta norrut jag varit är Sälen, så det är på tiden. Men det känns spännande, jag gillar städer som slutar på "Å", de har så härlig dialekt. Min bror har dessutom precis flyttat till Luleå, så jag måste passa på att hälsa på honom också, säger han och ler.
I Skellefteås startfält är Axel en av de yngsta. Han är Norrköpingskillen som spenderat den största delen av sitt liv på en fotbollsplan men med gitarren stadigt vilande hemma i pojkrummet. 2015 insåg han att han ville ge musiken en ärlig chans, och sökte till "Idol".
– Det var en oväntad upplevelse för mig. Jag sökte för att jag älskar musik, men hade bara stått på en scen någon enstaka gång tidigare. Jag hade inga förväntningar, men gick vidare. Jag är väldigt glad att jag gjorde det, det är en otroligt bra skola. Så no regrets där.
Han slutade på en fjärdeplats, men det var starten på en karriär. Sedan "Idol" har han levt på musiken, och nu väntar nästa steg – Melodifestivalen.
– Jag bestämde mig tidigt att jag ville skicka in ett bidrag. I september fick jag veta att jag kommit med. Melodifestivalen känns otroligt stort och på ett sätt känns det lite konstigt att jag ska vara med där, jag är så färsk liksom.
Han beskriver det som en häftig upplevelse, men också som en möjlighet att presentera sig själv som artist.
– För mig är det väldigt stort och viktigt, det blir som att komma ut som artist. I "Idol" handlade det om att sjunga andras låtar men nu står jag på scen med min egen musik, och får visa att jag har något eget. Därför var det viktigt för mig att vara med och skriva min låt.
Axels bidrag "När ingen ser" kom till under ett par intensiva skrivarsessioner med Behshad Ashnai och David Strääf.
– Den har en house-ig feeling, det är en partylåt. Texten handlar om att du alltid ska bete dig som att ingen ser, du ska fuldansa och inte fokusera på vad andra tycker. Jag är jättenöjd.
Vägen till en artistkarriär har varit allt annat än spikrak. En sommarnatt 2012, bara två dagar innan han skulle ta studenten, inträffade någon som förändrade hela hans liv. Axel skulle ta sig hem tillsammans med en kompis, när han passerade tågstationen i Norrköping.
Han vet inte varför, men han tyckte det var en kul idé att klättra upp på ett av tågen som stod parkerade. Sedan minns han inget mer.
– Jag minns ingenting av själva händelsen, vilket känns skönt för då slipper jag få minnesbilder och kan fokusera framåt. När jag vaknade befann jag mig på ett sjukhus. Jag hade fått 16 000 volt genom hela kroppen.
Han blev medvetslös direkt, slungades ner på tågspåret och fattade eld. På sjukhuset konstaterades det att hela hans kropp var täckt av tredje gradens brännskador. Att Axel överlevde beskrivs som lite av ett mirakel.
– Det var otroligt tufft, det var det. Jag fick börja om helt från början. Efter en månad i respirator var jag tvungen att lära mig att andas själv. Och om man inte ens kan andas själv då vet man att något är riktigt, riktigt illa.
Fram till den punkten hade livet kretsat kring hans stora passion – fotbollen. Med en sårig kropp var en fortsatt karriär som mittfältare i IK Sleipner otänkbar, ett faktum Axel försökte hantera under det år han jobbade som mest intensivt med rehabilitering.
I den perioden, då vardagen mest bestod av sjukhusbesök, återupptäckte han musiken som tidigare fått spela en biroll.
– Fotboll var min stora passion när jag var yngre. Jag har alltid sysslat med musik, men det har fått stå tillbaka lite för sporten. Men när jag var med om olyckan kunde jag inte spela, och jag spenderade mer tid med musiken.
Han stängde in sig med gitarren och skapade intensivt, ett skapande som fick honom att inse att det var musiken han ville syssla med.
– Den hjälpte mig i den svåra tiden, den har betytt mycket. Jag älskar verkligen musik.
När han får frågan om hur lång tid det tog att återhämta sig från olyckan svarar han att det är en process som fortfarande pågår.
– Jag rehabiliteras fortfarande, i små doser. Men jag har lärt mig att leva med det.
Det var fyra år sedan nu, den där ödesdigra sommarnatten. Sedan dess har han lärt sig spela fotboll igen, och fått en artistkarriär. För Axel känns ytterligheterna surrealistiska – från sjukhussäng till Melloscen.
– Jag har utvecklats otroligt mycket. Jag brukar tänka att mycket handlar om att man kan ta sig dit man vill ifall man har viljan, och det verkar jag ha haft, säger han och ler.
Det var otroligt tufft, det var det. Jag fick börja om helt från början.
På egna ben. Axel Schylström ser Melodifestivalen som en chans att presentera sig själv som artist. Foto: Maria Wallin.