Tänk på mig! Inget skräp i min mat, kan vi nog utgå från att den här kon tycker. Foto: Yvonne Rönngren.
Det handlar om skräpet som folk kastar i dikena, företrädesvis från bilar. Skräp som lätt kan blåsa vidare och hamna uppe på lägdan.
Det kan också bli krossat när trafikverket kör sin årliga dikesklippning och kastas upp på ängen.
Där kan skräpet i sin tur hamna i kornas magar. Antingen då de betar, eller att det krossas av maskiner och hamnar i hö eller ensilage.
– Maskinerna river ju sönder skräpet, och då blir bitarna små och vassa.
En drabbad varje sommar
Rebecka är sambo med Filip Vestermark. De jobbar av och till på Filips föräldrars jordbruk i Sjöbotten. Där finns 25 mjölkkor och 25 ungdjur på en Krav-godkänd gård.
– Varje sommar har vi någon ko som har ont i magen, säger Rebecka. Det syns på hur hon står, att det är något i magen som gör ont. Då väljer hon att stå högre med frambenen, på en kant som finns inne i ladugården. Hon står väldigt still, vill inte röra sig och inte lägga sig. Hon tappar också aptiten och magrar.
– Tänk då vad vanligt detta problem måste vara om vi har så mycket som en drabbad ko per år, säger hon.
Magnet i magen
Vad kan man då göra som ägare?
Rebecka säger att enda åtgärden man kan tillgripa är en så kallad komagnet, som djuret får svälja. Det är en inkapslad magnet som går ner i den första av kons magar, det ställe där det stickiga oftast ligger. Om det är magnetiskt så fastnar det i magneten, och eftersom den har skyddshöljen kommer föremålet inte att sticka lika mycket.
Kapseln med föremålet blir sedan kvar i magen resten av kons liv. Den vandrar alltså inte ut genom ändtarmen.
– Men magneten hjälper ju inte mot allt, Inte södertrasade ölburkar, läskflaskor eller plastbestick.
Däremot tar den hand om skruvar, muttrar och annat av järn. Mer än hälften av gångerna en ko är sjuk på gården blir hon bättre av magneten.
Dog på betet
– Men det har också hänt flera gånger att magneten inte hjälper, och vi får skicka till slakt.
– Vi hittade en gång en ko liggande död på betet, utan att det fanns någon förklaring, säger Rebecka.
Det kostar extra att få saken utredd vid slakt, och därför får man aldrig riktigt veta vad som orsakade djurets problem.
Rebecka och Filip vill nu uppmana folk att inte kasta skräp i naturen. Inte någonstans, förstås, men i synnerhet inte där det finns ängar intill.
– Vi brukar hitta en hel del i dikena, och då handlar det ändå om en väg i en by. Tänk då hur markägarna ska ha det vid större vägar.
Brukar plocka
De visar en liten hög med skräp som Filips pappa nyligen hittat i byns diken.
– Så klart plockar man upp det man ser, säger Rebecka. Ölburkar är vanliga, men även skräp från snabbmatskedjorna.
Hon tillägger att nötkreatur är "allätare".
– De glufsar i sig utan urskillning. De känner inte efter vad de äter och är inte försiktiga som exempelvis en häst.
Kor är inte nogräknade, de glupar i sig allt.
Kapslar in skrotet. Så här ser en komagnet ut. Den samlar ihop järnskrot så det ska ligga mera skyddat i kons mage. Foto: Yvonne Rönngren.
Vårens plock. Rebecka Wiklund och Filip Vestermark visar skräp som plockats från dikena. I bakgrunden den hack som annars mal skräpet i småbitar. Foto: Yvonne Rönngren.