Öppnat sin dörr. Rebecca och John Strömberg säger att det ger så mycket emotionell glädje att ta emot barn i sitt hem. Foto: Ulf Johansson.
Den 12 augusti 2014 tog familjen emot en ensamkommande pojke från Afghanistan.
Men idén att ta sig an uppdraget kom redan 2012 när Rebecca fick syn på en annons i Norran. Där sökte Skellefteå kommun efter fler familjehem.
– Det var Rebecca som initierade frågan, jag var väl lite tveksam i början, säger John.
Läs mer: Behovet fortsatt stort av familjehem i Skellefteå
De diskuterade frågan gemensamt, kom överens om att de skulle anmäla sitt intresse, gick igenom en utredning och sedan dess har de både varit jourhem och familjehem.
Som jour-och familjehem har familjen tagit emot sammanlagt tre barn. Den afghanske pojken har bott hos familjen nästan ett och ett halvt år. I dag är han femton år, men John och Rebecca vill inte att hans namn nämns, av hänsyn till honom.
I familjen finns tre biologiska barn. De är idag sju, tretton och sexton år gamla. Familjens engagemang som familjehem förklarar Rebecca såhär:
– Vi är friska, våra barn är friska, vi har bra kompisar och ett bra socialt nätverk. Det är klart att vi ska göra en insats.
Livet som familjehem betyder stor glädje, men även utmaningar. Särskilt med en ung pojke från ett fjärran land. Det vittnar både John och Rebecca om.
– Tala om missuppfattningar rent språkligt i början. Vi hade datorer, ipads och telefoner med översättningsprogram igång hela tiden, säger Rebecca och skrattar gott.
John tillägger:
– För honom var det ett jättekliv bara att komma hit. Han har berättat saker som hänt honom som inget barn, eller ens vuxen, ska behöva uppleva.
Familjens omställning blev också stor. Samma dag som pojken kom till familjen började Rebecca ett nytt jobb. John hade semester ytterligare två veckor. Den nya regeländringen om tjänstledighet i två månader från barnets ankomst hade inte trätt i kraft ( se artikel här).
För John och Rebecca rullade vardagen på och pojken acklimatiserade sig väl.
– Vi ser det inte som att vi har ett uppdrag, utan det här är vår vardag. För oss handlar det om att ge barnen verktyg och förutsättningar för att leva ett bra liv, säger John.
Pojken har även kontakt med sin biologiska familj och John och Rebecca skypar med hans föräldrar.
– Han har en plan och framtidsdrömmar, det är det viktigaste, säger John och Rebecca fortsätter:
– Att bli familjehem leder både till personlig utveckling och oerhört stor glädje och de barn som har varit placerade hos oss kommer alltid att ha en plats i våra liv.
De båda tror att det kan finnas en viss rädsla hos folk i allmänhet att ta emot ensamkommande barn. Rebecca sätter ord på deras tes:
– Barnen kommer ju från en annan kultur med ett annat levnadssätt, andra värderingar och talar ett främmande språk. Bara språket skapar ju en del utmaningar.
Skulle ni kunna tänka er att ta emot fler barn?
– Om vi hade fysiskt utrymme i huset så skulle det säkert bo ett till barn här, säger Rebecca och skrattar till.
Man kan inte göra allt, men alla kan göra någonting.