Onsdagen den 16 mars skulle dokumentärfilmen Hjärta Norsjö visas på SVT.Det hade jag sett fram emot länge, men det är alltid nervöst när hemtrakterna ska visas upp på tv. Det hör inte till vanligheterna, så när det väl händer vill man ju att tillfällena ska bjuda på något bra.
Men innan visningen kom beskedet att Torgny Lindgren hade gått bort. En märklig slump, att den främste skildraren av Norrland i allmänhet och Norsjötrakterna i synnerhet går bort samma dag som Norsjö skulle få en liten glimt av rampljus.
Om Torgny har andra redan sagt mycket. I hela vårt land, och kanske även utanför, har hans ordkonstfängslat, roat och lockat läsare. Han har betytt mycket även för mig, inte bara genom hans berättelser utan även det genomsympatiska intryck jag har fått av honom.
Hans betydelse för hembygden har varit enorm, och tacksamheten är stor. Nyligen invigdes Norsjö resecentrum, och där finns Torgny förevigad i ett porträtt och med ett citat:Detta är det vackraste landskapet på jorden, ingen borde behöva dö härifrån.
Nu har Torgny lämnat oss, men jag tror att han gladeligen ser att fler skildrar samma miljöer som han har berättat om, och där fyller Hjärta Norsjö en viktig roll. Dagens inlandsliv visas så sällan i riksmedia, så för många i landet är kanske Torgny Lindgrens berättelser den enda bild de har av oss. Men så ser ju inte vardagen ut för alla.
Syns man inte så finns man inte, men nu finns även tonåringar från Norsjö representerade och tar plats i mediebruset. Och vilken film det blev! Det speciella med att växa upp i en liten glesbygdskommun fångades perfekt i framsätet på en epatraktor. En stor eloge till alla (ingen nämnd, ingen glömd) som framför och bakom kameran bidrog till upplevelsen.
Tack och farväl, Torgny. Men nu blickar vi framåt, mot nya berättelser.
Andreas Eriksson