De diagonalt ställda rutorna är ganska typiska för 1800-talets mitt, men ränderna och de olika färglagren gör att mönstret i Nyborg sticker ut.
Det var i början av mars. Solen sken och snön gnistrade som den bara kan göra under den ljuvliga vårvintern. Istapparna hängde långa från vävstugetaket på Nordanå och med jämna mellanrum droppade smältvatten ner i snön. Det var helt enkelt en väldigt vacker dag.
Fint var också det som snart skulle ta fart, med start i byggnaden bredvid.
Nordanåtapet inspirerade till ny kollektionI majorsbostället Nyborg har jag varit otaliga gånger, trots det så hade jag ingen direkt bild av hur tapeten där inne såg ut. Men nu hade en av landets största tapettillverkare snappat upp mönstret och låtit sig inspireras till en ny kollektion, så det var dags att även låta Skellefteborna få upp ögonen för den.
Museets byggnadsantikvarie Pernilla Lindström mötte mig vid ytterdörren och efter en del trilskandes med låset kom vi in i Nyborg. Hon berättade historien bakom tapeten, att originalet var målat på dagstidningar från 1849. Jag fascinerades över den tid och det arbete som en gång lagts ned på mönstret och samlade samtidigt material till artikel och tv-inslag.
Man kan ju tycka att det är en tacksam och enkel uppgift att föreviga något som torkade för evigheter sedan, men minns att det var en särdeles vacker vårvinterdag och ljuset flödade därför in genom alla fönster.
När jag till slut lyckats lura skuggorna och fått det jag ville ha gick vi ut genom dörren. Där möttes vi inte bara av solen, utan också av två väktare för tydligen var det inte bara låset som hade trilskats, något hade gått fel med larmet också.
Dagen efter publicerades artikeln och på Norrans Facebook var det – för en gångs skull – mest positiva tillrop. Läsarna öste lokalpatriotiskt kärlek över mönstret och många uppmuntrades att inreda med tapeten.
Det var väldigt fint att se och jag väljer att minnas det istället för det pinsamma faktum att jag i artikeln räknade fel på tapetens ålder – med hundra år.