Nu har krafterna kommit tillbaka sÄ pass att Sören till och med kan leka med fotbollen. Hans goda grundfysik bidrog ocksÄ till att han klarade livhanken.
Sören Stenlund, 72, var en av Norrlands bÀsta fotbollsspelare pÄ 1970-talet. Som den klarast lysande stjÀrnan i Norsjö IF:s starka lag fick han bland annat dra pÄ sig den nordsvenska landslagströjan tre gÄnger.
Anbud frÄn allsvenskan saknades inte heller. Bland annat ville bÄde IFK Norrköping och DjurgÄrden vÀrva spelupplÀggaren med den kÀnsliga frisparksfoten.
Men Sören trivdes sÄ bra med bÄde Norsjö och jobbet vid Försvarsmakten att han valde att stanna kvar och spela sina matcher för NIF tills han lade skorna pÄ hyllan 1978.
Han var Àven en duktig hockeyspelare. Som bÀst spelade han i nÀst högsta serien, dessutom provspelade han för SkellefteÄ AIK.
Annars Àr det bÀsta hockeyminnet nÀr en 16-Ärig Börje Salming kom pÄ besök med sitt Kiruna AIF för att möta Norsjö pÄ RÀnnarens uterink. Han var otroligt duktig redan dÄ, minns Sören. StenhÄrd, men schysst.
Som den lirare Sören var Äkte han förstÄs pÄ en del smÀllar. Men de bleknar i jÀmförelse med vad som hÀnde pÄ kvÀllen den 10 december i fjol.
SjÀlv minns Sören ingenting av det. I stÀllet fÄr hustrun Karin berÀtta:
â NĂ€r jag kom hem frĂ„n min yogakurs sĂ„g jag att han lĂ„g och sov i soffan med tv:n pĂ„. DĂ„ gick jag in i sovrummet för att lĂ€gga mig och titta pĂ„ den andra tv:n.
â Plötsligt hörde jag ett björnvrĂ„l. âVad hĂ€nde nu?â tĂ€nkte jag, och rusade in till Sören. Jag försökte vĂ€cka honom, men han var alldeles livlös.
Karin upptÀcker att hans lÀppar börjar bli blÄ. DÄ gör hon instinktivt en inblÄsning för att fÄ igÄng andningen. Sedan springer hon över till grannarna Malin och Stefan Alm och knackar pÄ deras fönster.
Malin, som jobbar inom vÄrden, förstÄr direkt att det Àr allvar. Det gör ocksÄ Stefan, som Àr utbildad inom hjÀrt-lungrÀddning, men som precis stÄr i duschen och dÀrför inte kan komma lika snabbt.
NĂ€r Malin undersöker Sören konstaterar hon att han saknar puls och andning och att hans pupiller inte reagerar. DĂ€r han ligger drar han sĂ„ en djup suck â hjĂ€rtstopp, tĂ€nker Malin.
SjÀlv minns inte Sören nÄgot av det som hÀnde. Han har heller inte kÀnt nÄgon smÀrta efterÄt, trots att revbenen knÀcktes nÀr han fick hjÀrt-lungrÀddning.
Hon ringer SOS Alarm och börjar göra hjÀrt-lungrÀddning tillsammans med Stefan. Snart dyker rÀddningsledaren upp med en kollega, följt av resten av rÀddningsstyrkan. Med förenade krafter och med hjÀlp av hjÀrtstartaren arbetar alla febrilt för att hÄlla Sören vid liv och peppa honom att hÀnga i.
SÄ smÄningom kommer Àven ambulansen. Men det dröjer ett tag eftersom den mÄste köra frÄn MalÄ, dÄ Norsjöambulansen Àr pÄ hemvÀg frÄn SkellefteÄ.
Ambulanspersonalen tar över och kör Sören till akuten i SkellefteÄ. VÀl dÀr förflyttas han snabbt till IVA. DÀrefter följer sex veckors vÄrd i omvÀxlande SkellefteÄ och UmeÄ. De tre första veckorna hÄlls Sören helt nedsövd.
Att han kommit under vÄrd betydde dock inte att faran var över. I flera veckor beskrev lÀkarna lÀget som kritiskt men stabilt, dessutom drabbades Sören av ytterligare tre hjÀrtstopp.
â Vi visste inte om han skulle klara sig, sĂ€ger Karin, som tillsammans med sönerna Tommy och Peter var pĂ„ sjukhuset i stort sett varje dag.
Men till slut kom dagen nÀr Sören skulle vÀckas. NÀr han började vakna till tyckte en lÀkare att Karin skulle prata med honom:
â Jag sa âser du mig?â men fick ingen reaktion. Sedan frĂ„gade jag âhör du mig?â DĂ„ formade han lĂ€pparna till en pussmun. DĂ„ förstod jag att han visste att jag var dĂ€r.
Innan lÀkarna vÀckte honom förvarnade de Àven Karin om att han kunde vara förvirrad i början. UngefÀr som en demenssjuk.
SĂ„ blev det ocksĂ„ â Sören visste inte var han bodde, frĂ„gade efter döda mĂ€nniskor och undrade stĂ€ndigt över klockan, ringen och plĂ„nboken.
VÀrst var det en gÄng nÀr Karin var hemma och de ringde frÄn polisens ledningscentral och sa att Sören hade avvikit frÄn lasarettet. Han var försvunnen och gick inte att hitta.
â Det var mitt i vintern, sĂ„ jag tĂ€nkte att han fryser ihjĂ€l. Hur skulle han klara sig, han hade ju varken skor eller pengar? berĂ€ttar Karin.
Men som tur var löste det sig. Lite senare ringde polisen tillbaka och berĂ€ttade att Sören var Ă„terfunnen â han hade förirrat sig pĂ„ avdelningen och gĂ„tt och lagt sig i nĂ„gon annans sĂ€ng.
Allt var dock inte i oordning: Sörens stora idrottsintresse var fortfarande intakt.
â Det var en fotbollsmatch pĂ„ tv och dĂ„ kĂ€nde han igen spelarna.
Tavlan pĂ„ vĂ€ggen pĂ„minner om glansdagarna inom fotbollen. âJag har spelat mĂ„nga tuffa matcher men det hĂ€r var den vĂ€rstaâ, sĂ€ger Sören.
Han började repa sig och den 21 januari i Är, pÄ dagen sex veckor efter hjÀrtstoppet, fick Sören komma hem. Det var en glÀdjens dag, samtidigt som han fortfarande hade en lÄng vÀg att vandra pÄ sin resa tillbaka.
Den första tiden ville han helst gÄ med rollator. Sedan stÀllde han ifrÄn sig den, fick trÀningshjÀlp av en sjukgymnast och började gÄ kortare promenader.
â Jag var helt utan kondition nĂ€r jag kom hem. I början fick jag stanna var femte meter, konstaterar Sören.
Men dag för dag, vecka för vecka, mÄnad för mÄnad har det blivit bÀttre. Nu Àr han gÀrna ute och gÄr med hunden, och har tagit promenader pÄ drygt tvÄ och en halv kilometer.
Det goda humöret finns ocksÄ kvar. Samtidigt Àr det ofrÄnkomligt att en sÄdan hÀr hÀndelse vÀcker tankar och kÀnslor.
Det var en kraftig hjÀrtinfarkt han rÄkade ut för och Sören var i det nÀrmaste död. NÀr han kom hem lÀste han att bara tio procent överlever ett hjÀrtstopp. Och chansen att överleva minskar med tio procent för varje minut som gÄr.
â Vilken jĂ€dra tur jag hade att Karin hade kommit hem och att grannarna var hemma. Annars hade jag varit pĂ„ andra sidan nu, sĂ€ger Sören, som Ă€r enormt tacksam för all hjĂ€lp han fĂ„tt:
â Jag vill ge ett stort fĂ„ng röda rosor till familjen, Stefan och Malin, rĂ€ddningstjĂ€nsten och sjukvĂ„rden i SkellefteĂ„, Norsjö och UmeĂ„. Det Ă€r helt fantastiskt hur skickliga och professionella de Ă€r.
LÀkarna hade Àven en annan förklaring till att det gick vÀgen.
â De sa att det var tur att jag hade grundfysiken kvar. Fysiken ska inte underskattas, sĂ€ger Sören, och fĂ„r medhĂ„ll av Karin:
â Du har haft en bra hejaklack ocksĂ„.
Nu tar han en dag i sĂ€nder och glĂ€ds Ă„t de framsteg han gör, samtidigt som han gĂ„r pĂ„ Ă„terkommande kontroller. DĂ€remot fĂ„r vi knappast se Sören pĂ„ fotbollsplanen igen â i stĂ€llet lĂ€r framtrĂ€dandet vid NIF:s hundraĂ„rsjubileum pĂ„ RĂ€nnaren förra sommaren ha varit hans allra sista.
DÄ berÀttade han fotbollsminnen, samtidigt som han deltog i straffsparkstÀvlingen. Hur det gick? SjÀlvklart satte Sören sin straff.
â Man lĂ€gger vĂ€l inte en straff annat Ă€n att den gĂ„r i mĂ„l.