Anita Boman sambo Helge lider av begynnande demens. Därför är hon rädd för att han ska glömma vem hon är om det blir för långt mellan besöken.
Anita Boman, 80, och Helge Fredriksson, 90, har haft ett rikt liv tillsammans sedan de blev ett par för närmare 20 år sedan. Att åka på dans har varit ett stort intresse, liksom att plocka bär, fara ut och fiska och vara stugan i Hemnäs, Malå.
Men nu är inget sig likt i villan i Norsjö. Helge är långt härifrån, och hos Anita är saknaden och oron ständigt närvarande.
– Jag vet inte hur länge jag orkar ha det så här, säger hon.
Anita berättar att Helge har varit pigg för sin ålder långt upp i åren, men att han på senare tid har drabbats av såväl demens som annan sjukdom.
I februari blev han så sjuk att han måste åka in till sjukhuset i Skellefteå. Där blev han också tvungen att stanna längre än planerat, då han föll och bröt lårbenshalsen.
I mitten av mars fick Helge ett beslut från Norsjö kommun som sa att han beviljats korttidsboende. Ett beslut som skulle verkställas så fort en plats blev ledig.
Men samtalet som Anita fick från kommunen några dagar senare var inte vad hon väntat sig:
– Han skulle flyttas nästa dag. ”Jaha, till Norsjö?”, sa jag. ”Nej, till Sorsele”, blev svaret. Jag blev chockad och förtvivlad, berättar hon.
Dagen därpå fick Helge åka taxi från Skellefteå till Sorsele, sedan gällde det för Anita att ta sig dit.
Självklart ville hon träffa Helge och se hur han hade det, dessutom behövde hon förse honom med kläder, hygienartiklar och annat som han behöver.
Eftersom Anita inte mäktar med att köra så långt blev lösningen att sonen Ove fick ta ledigt från jobbet och skjutsa henne.
Mötet mellan Anita och Helge blev känslosamt. Inte minst när hon skulle åka därifrån.
– Han låg i fosterställning och jag gav honom en filt, en puss på kinden och strök hans panna. Jag sa ”hej då, nu tar det ett tag innan vi ses”. Bara det minnet.., säger Anita, och har svårt att hålla tårarna tillbaka.
”Det är omöjligt för mig att köra till Sorsele. Och jag kan inte begära att barnen ska ställa upp varje gång”, säger Anita Boman
När Norran besöker henne har det nästan gått en vecka sedan hon besökte Helge i Sorsele. Dagen efter har Anita planerat in nästa besök, den här gången får hon skjuts av en vän.
Men att ha det så känns ohållbart, tycker Anita. Det går inte att begära att barnen, som inte heller bor i Norsjö, ska ta ledigt för att skjutsa henne hela tiden.
Om det nu är kö till platserna i Norsjö, då borde väl Helge ha fått stanna kvar på sjukhuset i väntan på att något kom loss, tycker Anita:
– Men på kommunen sa de att det skulle ha blivit för dyrt.
Ett annat alternativ, som hon själv har föreslagit, är att ta hem Helge och vårda honom där med hjälp av hemtjänst.
Men det satte barnen stopp för – han behöver alldeles för mycket vård för att det skulle fungera.
Anita har ingen kritik att rikta mot boendet i Sorsele. Tvärtom verkar det vara riktigt bra.
Men att behöva åka nästan 30 mil tur och retur för att hälsa på sin sambo känns inte rimligt.
Anita Boman tycker att det känns tomt i villan i Norsjö utan Helge. Hon undrar också hur det ska bli framöver.
Att Helges situation inte är unik gör inte heller saken bättre. Enligt vad Anita fått höra har både Norsjöbor och Malåbor hamnat i Sorsele förr.
För henne finns även ett annat stort orosmoln. Den 8 maj ska platsen i Sorsele fasas ut inför sommaren, vart ska då Helge ta vägen?
Hon tvivlar på att Norsjö kommun hinner ordna något boende till dess. Ska då Helge skickas till Malå, Lycksele, Robertsfors eller något annat ställe, som hon har hört kan komma i fråga.
– Det här kanske låter hårt, men jag tänker att det vore lugnast för Helge, hans syster och mig själv om han fick somna in i Sorsele, i stället för att färdas runt i hela Västerbotten, säger Anita.
Både hon, och sonen Lars som kommer förbi under Norrans besök, upplever att de mest bollas runt när de försöker få svar från kommunen. De är också kritiska till den korta framförhållningen.
Samtidigt konstaterar de att problemet inte är unikt för Norsjö. Det är kris inom äldreomsorgen i hela Sverige, därför är det viktigt att lyfta fram saken i ljuset, resonerar de:
– Det måste upp på riksnivå och lösas där. Riksdag och regering måste stötta småkommunerna, det är den stora boven, säger Lars.
Hanna Mattsson, verksamhetschef för omsorgen vid Norsjö kommun, uppger att det är hårt tryck på korttidsboendet i Norsjö just nu.
Hanna Mattsson, verksamhetschef för omsorgen, berättar att Norsjö kommun har fyra omsorgsplatser som kan utökas till sex om de dubbelbelägger de största rummen.
– Det har räckt gott och väl. Men för närvarande har vi en överbeläggning på korttidsboendet, totalt åtta personer, och det finns inte utrymme att ta in fler och inte heller personal eller sjuksköterskor för fler. Vi har inte minskat antalet korttidsplatser, snarare ökat dem, ändå mäktar vi inte med.
Vad beror det på?
– Just nu har vi ovanligt många medicinskt färdigbehandlade utskrivningsklara i behov av rehabilitering på kommunens korttidsboende. Det är svårt att ange en anledning till varför det ser ut så, varje ärende är individuellt och ibland får vi toppar då det blir många samtidigt. I slutet på januari var läget bra, och under februari och mars har det dragit iväg. Vissa kan bli kvar längre på korttidsboendet i väntan på särskilt boende, och det ger en undanträngningseffekt.
Hon uppger att trycket på korttidsplatser har ökat, och att det i stort sett har varit fullbelagt i drygt ett och ett halvt års tid. Då har det också blivit svårare att hantera topparna:
– Tidigare har topparna inneburit att det blir fullbelagt, och dalarna att vi kunnat stänga i perioder. Nu behöver vi överbelägga och som sista alternativ köpa platser i andra kommuner. Vi tyckte oss ana en trend efter pandemin att många avvaktar för länge med att söka vård och stöd, men trenden kvarstår och vi behöver jobba ännu mer med tidiga, uppsökande och förebyggande insatser.
Hur vanligt är det att utskrivningsklara Norsjöbor placeras i andra kommuner?
– Det är inte unikt att kommuner får köpa platser av varandra, vi får också tillhandahålla platser åt andra kommuner men då inom andra områden. Mindre kommuner behöver hjälpas åt, vi är för små för att kunna stå med beredskap för allt. Det har blivit mer vanligt men det handlar fortfarande om ytterst få ärenden. 2024 hände det vid två tillfällen att vi köpte korttidsplatser, i år har det hänt vid ett tillfälle.
Hur jobbar ni för att tillgången på korttidsplatser ska motsvara efterfrågan?
– Vi öppnar som sagt upp fler platser då efterfrågan ökar, vilket innebär behov av mer personal. Kompetensförsörjningen är den största utmaningen, förra året behövde vi hyra in undersköterskor för att klara att öppna upp mer. Det händer också att vi inte kan ta hem utskrivningsklara på grund av att vi inte kan göra det på ett patientsäkert sätt då vi saknar kompetensen, omvårdnaden är för komplex. Vi jobbar ständigt för att höja kompetensen men vet också att vi inte kommer att kunna ta allt. Det är inte heller unikt för Norsjö, det drabbar även större kommuner.
Vinkelbo har både platser för korttidsboende och särskilt boende.
Hanna Mattsson framhåller att kommunen inte kan köpa platser på Skellefteå sjukhus. Så det är inget alternativ.
I stället är kommunen skyldig att ta över ansvaret för utskrivningsklara patienter i tid, och om de misslyckas med det får de ett betalningsansvar.
För 2024 uppgick beloppet till 11 600 kronor per dygn och person.
– Hamnar man som kommun i betalningsansvar kvarstår det i minst tre månader och gäller för alla patienter som är utskrivningsklara. Därför måste vi jobba hårt för att ta hem alla så snart som det är möjligt, även om det innebär köp i annan kommun. Vi har inte betalningsansvar i dagsläget, men behöver jobba stenhårt för att inte hamna där.
Vad gäller Helges möjligheter att få komma till Norsjö innan platsen i Sorsele dras in den 8 maj svarar Hanna Mattsson att hon inte kan ge något besked i det enskilda ärendet:
– Men vi jobbar alltid för att en individ ska få komma så nära hemmet som möjligt och för att det inte ska bli fler flyttar än nödvändigt.
Sträckan Norsjö-Sorsele är 14 mil, är det rimligt att en gammal och sjuk människa placeras så långt hemifrån?
– Man kan alltid resonera kring vad som är rimligt, gamla och sjuka kan bli placerade på sjukhus hundratals mil bort när behovet finns, eftersom alternativet att vara hemma inte fungerar och inget närmare alternativ finns. Korttidsboende eller till och med särskilt boende kan verkställas i andra kommuner än den egna. Inget är optimalt men i slutändan måste vården ske där vården finns, när behovet finns.